”Jag är inte min sjukdom”
Uppdaterad 2011-10-18 | Publicerad 2011-05-18
När smärtorna var som värst sov hon på badrumsgolvet och gick inte ut ur lägenheten. I dag har Ann fått en diagnos och lärt sig leva med sin IBS.
– Det har handlat mycket om att hitta balans och acceptans.
Hösten 2005 flyttade Ann tillsammans med sin sambo från Sundsvall till Stockholm. Men uppbrottet från landsorten till huvudstaden blev inte riktigt som hon tänkt sig, åtminstone inte till en början.
– Till slut isolerade jag mig totalt och slutade helt att gå utanför dörren, minns Ann.
Det var inte storstan i sig som gjorde att Ann slutade gå ut.
I stället var det hennes egen mage som satte stopp, hon vågade helt enkelt inte gå ut av rädsla för att inte hinna till en toalett i tid.
Hade magproblem som liten
Anns magproblem började tidigt i livet, hon har haft orolig mage sedan hon var barn.
– Min mamma har haft samma typ av magproblem utan diagnos hela livet, det kanske låter konstigt men magbesvären blev något ganska naturligt för mig rätt tidigt.
Under uppväxten hände det ofta att hon fick hoppa av bussen på fel hållplats mitt i skogen för att magen bråkade.
– Mina föräldrar har fått åka och hämta mig många gånger på konstiga ställen, för att jag blivit akut och helt okontrollerbart dålig i magen, säger Ann.
Gasig, plötsligt uppsvälld mage och kraftiga diarréattacker kombinerat med kraftiga magsmärtor, det var vardag för Ann väldigt länge.
Men hon sökte aldrig läkarhjälp för sina problem innan hon flyttade till Stockholm.
– Mitt liv funkade ändå, och jag var livrädd för sjukvården. Jag hade hört skräckhistorier och jag vägrade att gå dit för att göra en koloskopi.
Hon nämner ordet skam flera gånger när hon pratar om sina tuffaste år. Det är genant att behöva störta till toaletten, hon har skämts över sin uppsvullna gasiga mage och sällan vågat prata om sina problem med någon.
Efter flytten till Stockholm blev läget ännu värre. Där måste man ju ibland åka kommunalt långa sträckor. Dessutom krävde jobbet som reporter att hon ständigt skulle vara beredd.
– Det gick ju liksom inte att bara försvinna en kvart helt plötslig, säger Ann.
När hon ser tillbaka på sitt första, mycket tuffa Stockholmsår är det ändå med ett visst mått av tacksamhet.
– Det pushade mig att göra något, det blev ju så tydligt att min situation var ohållbar.
Bemöttes dåligt i vården
Hennes första kontakt med sjukvården var via vårdcentralen, men där var bemötandet allt annat än hjälpsamt.
– De visste inte vad det var, trodde det var psykiskt och föreslog att jag skulle rycka upp mig, minns Ann.
Hon fick en medicin som skulle lugna tarmen men den fungerade inte.
– Jag blev sämre, skämdes och ville inte gå dit mer.
Tiden efter det första läkarbesöket var tuff, Ann var ledsen och grät mycket. Det var tungt att klara av jobbet och magsmärtorna blev värre. Hon blev mer och mer isolerad.
– Det sitter ju ihop det här, hur man mår psykiskt och hur magen funkar eller inte funkar. Det har jag lärt mig i dag.
Ann samlade sin sista energi, sökte återigen hjälp hos sjukvården. Denna gång mötte on en annan läkare och fick en remiss till Ersta sjukhus i Stockholm som har en specialistklinik för patienter med svåra magproblem. Efter att man uteslutit en mängd andra sjukdomar kunde personalen på Ersta konstatera att Ann lider av IBS.
– Det allra skönaste var att personalen är så vänlig och förstående, säger Ann.
Hon fick gå i IBS-skola och möta andra patienter med samma typ av problem. Lättnaden var stor när Ann förstod att det fanns andra som var som hon.
– Någonstans där hämtade jag upp mig själv igen, fick tillbaka självförtroendet, och det är det allra viktigaste i allt det här.
Ann fick medicin för att ta sig upp ur den värsta svackan, den tog hon i cirka ett år. I dag äter hon ingen medicin alls.
– För mig har det handlat mycket om att hitta balans och acceptans. Genom att undvika att fokusera tankar och oro på det så mår jag mycket bättre.
Hennes mage reagerar ofta negativt på kolhydrater, stark mat och gasbildande mat som bönor och lök. Men Ann har inte uteslutit något av det ur kosten. Däremot undviker hon kombinationer av de här tre komponenterna.
Sedan våren 2007 har Ann inte haft någon som helst kontakt med sjukvården. Hon har vidareutbildat sig, jobbar som lärare och lever precis så som hon vill.
– Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig. Det har jag accepterat, och så har jag slutat oroa mig, då mår jag så mycket bättre.
Namn: Ann Hultman Jacobson.
Ålder: 29.
Bor: Farsta, i Stockholm.
Yrke: Lärare.
Familj: Sambo.
