Anna, 19: Lyckopiller blev min räddning

”Jag började äta Cipramil när jag var 16 år.

Jag var deprimerad, gick hos BUP och fick tabletterna för att klara av livet.

Det finns så många krav när man är tonåring: bra betyg, man ska tillhöra de ’populära’, man ska vara tuff. Jag som var tyst och blyg blev utesluten och gick ofta för mig själv.

Jag grät ofta och log sällan.

När jag inte klarade av skolan skulle jag få arbeta delvis hemifrån. Men kravet var att jag skulle gå och prata med psykolog. Det var då jag fick Cipramil.

Jag mådde bättre, jag orkade ta tag i saker som var jobbiga och kände mig gladare. Jag började le igen och skratta.

Jag slutade äta tabletterna när jag var 17 år.

Då hade jag ’kommit tillbaka till livet’ och mådde bra utan dem.

Jag måste fortfarande jobba med mig själv innan jag kan må superbra, som jag siktar på att göra.”