Maria: Det känns som ren överlevnad att komma hit

Maria och Johan har en sak gemensam – diagnosen utbrändhet.

Tack vare självhjälpsgruppen är de på väg tillbaka till livet igen.

Maria och Johan sitter i en mjukgrön träsoffa i Solkattens samlingsrum. En skål med äpplen står på bordet och bredvid ligger stenen som vandrar från hand till hand under gruppsamtalen.

De kommer från ett av grupprummen. Under två timmar har de pratat om sina erfarenheter och upplevelser kring en allt vanligare diagnos: Utbrändhet.

– Det har varit en tuff runda i dag, säger Johan och ler mot Maria, som nickar instämmande.

För tre månader sedan briserade hennes bomb, sedan dess har det varit tyst, mörkt och tungt.

– För några dagar sedan satt jag i mitt kök i fyra timmar och funderade på om jag skulle gå och duscha. När jag sedan hade bestämt mig var jag så trött att jag fick gå och lägga mig. Jag är som en zombie och mina dagar är ett enda stort hål.

Vikariatet förlängdes inte

För tre månader sedan fick hon beskedet att hennes vikariat inom den sociala omsorgen inte blev förlängt. Det var den sista utposten, utan den rasade hon fort.

Hennes grupp har träffats tre gånger och Maria är djupt tacksam för det stöd hon får från de andra.

– Ibland känns det som ren överlevnad att få komma hit.

Johan är förtidspensionerad, fångades upp hos företagsläkaren som tvingade honom att sjukskriva sig.

– Alla värden pekade åt totalt fel håll.

Han går inte tillbaka till sitt jobb som projektledare inom industrin. I dag är han igångsättare för Marias grupp. De första gångerna gruppen träffas är han med och leder dem in på rätt spår, sedan drar han sig ur. För honom har det blivit ett sätt att gå vidare.

– Det betyder oerhört mycket att träffa människor i samma situation. Psykologer i all ära, med de har inte varit där, känt smärtan och ångesten.

Fotnot:

Namnen är fingerade.

Så här går träffarna till

Anna Bengtsson (halsa@aftonbladet.se)