”Jag hade ångest över att jag hade ångest”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-22
Martina, 34 Diagnos: Depression, ADHD, Posttraumatisk stress
Martina Kopra blev påkörd en sommarkväll, slungades upp i luften och krossade vindrutan med skallen.
Det blev början på en tjugoårig kamp.
–Det har provocerat folk att jag inte bara kunnat ta mig i kragen.
Olyckan ägde rum i början av 90-talet, på språkresa på engelska ön Jersey. Skadorna läkte, men Martina var sig inte lik. Det räckte med att någon passerade i hög hastighet för att hon skulle börja gråta och skaka. Martina led av posttraumatiskt stressyndrom men visste ännu inte om det.
Hennes pappa dog och världen blev kolsvart. Martina utvecklade ätstörningar och betygen rasade.
Martina pressade sig att må bra och fick ångest över att hon hade ångest. Vänner föll bort, de tyckte att det hade gått inflation i hennes gråt.
Efter studenten jobbade Martina med kundtjänst. Hon satt i ett stökigt kontorslandskap med strikta gränser för hur lång tid varje telefonsamtal fick ta.
Martina sjukskrevs, kom tillbaka, men fick inga nya arbetsuppgifter.
–Jag var mest någon svag tjej som kände efter för mycket.
Vändpunkten kom på slutenvården. Martina kom dit självmordsbenägen för två år sedan.
–Jag var där med en massa människor som ville käka glas eller hänga sig. Men det var bra, jag behövde hamna där.
Efter en neuropsykriatisk utredning konstaterades en cocktail av diagnoser. Posttraumatisk stress. Depression. Adhd.
– Efter det blev jag tagen på allvar.
Idag jobbar Martina som informatör på Fou-Södertörn. Kollegorna vet hennes historia, men ser henne inte som ett knippe diagnoser. Äntligen gör hon något hon vet att hon är bra på.
