"Jag fick se Thailand innan jag blev blind"

Anna har alltid vetat att hon kan förlora synen

När Anna Bergholtz var fyra fick hon reda på att reumatismen hon led av kunde göra henne blind.

Under 20 år levde hon som vanligt, reste, läste, tittade på film – men hela tiden med en ovisshet om hon skulle kunna se nästa dag.

– I dag vaknar jag med samma syn, det vill säga ingen, och det är faktiskt rätt skönt, säger hon.

Det står en stor chokladbrun labrador och viftar på svansen när Anna Bergholtz öppnar dörren. Han heter Duncan och är ledarhund, men just nu är han ledig och kan ägna sig åt att hälsa på främmande. Duncans hälsning är nästan lika välkomnande som Annas.

Hon tar tag i min hand utan tvekan. Anna vet precis var jag är och när hon lite senare lyssnar och svarar på mina frågor gör hon det mer lyhört än någon annan jag träffat.

Svåra smärtor

Anna är 31 år. Hon bor med sin kille Martin och den nytillkomne familjemedlemmen, hunden Duncan, i en lägenhet på andra våningen i en förort till Stockholm. Anna var seende fram tills hon fyllde 24. Men på ett halvår försvann hennes förmåga att se.

– Jag fick diagnosen barnreumatism när jag var tre. När jag var fyra fick jag veta att min sjukdom också kunde slå ut min syn, berättar Anna.

Men hon reflekterade inte så mycket över det. Reumatismen däremot, var tuff, och hon har i perioder lidit av svåra smärtor, det gör hon än i dag.

I tonåren försämrades hennes syn på grund av sjukdomen. Ögoninflammationerna kom och gick. Anna såg ungefär 30 procent av vad en normalseende gör, men hon säger själv att det inte påverkade hennes liv särdeles mycket.

– Jag kunde läsa vanliga böcker, se film och göra allt själv. Jag såg mig inte alls som synskadad då, åtminstone lät jag inte min synskada stoppa mig på något vis.

– Jag visste aldrig att jag skulle bli blind, bara att det kunde hända.

Och just den ovissheten var det värsta.

– I dag vaknar jag varje dag med samma syn, alltså ingen. Och det är faktiskt rätt skönt att veta hur det är.

Det var först när hon var 22 och genomgått en hel del operationer för att bevara synen, som hon på riktigt förstod att hennes ögon kanske inte skulle se för evigt.

– När synen sakta försvann var det såklart väldigt läskigt, skrämmande. Jag kände på mig att nu händer det.

Anna minns den sista nyårsaftonen hon såg.

– Jag visste att det var sista året jag skulle se raketerna. Numera hör jag dem bara.

Anna tycker om att resa. Den våren då hennes syn gradvis försvann helt reste hon flera gånger.

– Den sista resan som seende var till Spanien den sommaren. Jag hade hyrt ett hus med mina tjejkompisar och det var nog sista gången jag såg dem något sånär.

Anna får ofta frågan om hon upplevde världen och sina synintryck mer intensivt när synen slutligen var på väg bort. Men så var det absolut inte.

– Jag tänkte inte att nu ska jag se allt innan det är för sent. Även om många gärna vill tro det.

När Anna fick en protes inoperererad på vänster öga insåg hon däremot allvaret, och blev djupt deprimerad för första gången. Som den starka och drivna tjej hon är insåg hon att hon behövde stöd för att ta sig vidare. Hon tog därför kontakt med Synskadades riksförbund. Där fick hon jobb som trainee, och kunde så småningom ta sig upp ur depressionen.

”Man behöver förebilder”

–?Där lärde jag känna mina första blinda vänner och jag fick två mentorer som har betytt oerhört mycket för mig, säger Anna.

–?Man behöver förebilder i allt man gör.

Innan Annas syn försvann reste hon till Thailand.

– Jag fick se det blåa vattnet och alla fiskarna, det är jag väldigt glad för.

Anna har en turkos klänning på sig, och svarta leggings. Hennes hem är färgmatchat in i minsta detalj med lila som kontrastfärg mot svarta och vita möbler.

–?Jag minns färgerna väldigt väl, och jag är noga med dem, säger Anna.

Trots sin energi och sin positiva attityd till livet betonar Anna att hon inte alltid är glad.

– Jag gråter mycket, sörjer att jag inte längre kan se, och jag kan bli helförbannad när jag inte får till saker och ting, säger hon.

De första åren efter synförlusten var fulla av nya saker. Anna lärde sig punktskrift och började hantera datorn med hjälp av talsyntes. Det mesta i vardagen var utmanande. Allt var nytt och det tog flera år innan hon helt kunde greppa att hon var blind.

–?Då insåg jag på riktigt att jag aldrig skulle få se igen, det var jobbigt och jag hade ännu en djup svacka i livet.

Att man inte måste vara glad jämt är viktigt för Anna att prata om. Däremot är hon mån om att hennes liv inte framställas som någon snyfthistoria.

–?Alla mår dåligt, det måste man. Det är inte onormalt att ha dåliga dagar, det har varit viktigt för mig att acceptera det, och sedan förmedla det till andra.

För hon pratar gärna om sitt liv.

Som föreläsare är hon flitigt anlitad och gillar att inspirera andra.

–?Seende åhörare kommer ofta fram efteråt och tackar. De säger att om jag kan vara så positiv och leva ett fint liv så finns inga hinder för dem att göra det heller. Beslutet att utbilda sig till journalist

fattade hon efter att hon förlorat synen. Hon har jobbat mycket med radio och som skrivande reporter, har till och med varit filmrecensent.

–?Man hör det mesta på tv, det är bara science fiction som jag kan behöva lite hjälp med. Men jag älskar film, säger hon.

Anna säger att hennes värld så smått har börjat växa igen sedan hon fick Duncan till sin hjälp för några månader sedan. Annars har den mest krympt sedan hon blev blind.

–?Det är väl det jag gråtit mest över, min ofrihet, säger hon.

Hon har hjälp av färdtjänst och på resor har hon ofta med sig ledsagare. Men mycket gör hon på egen hand.

–?Fast i tunnelbanan är det riktigt läskigt, där känner jag det alltid som om jag är på väg över kanten.

Hennes värld har växt på ett annat sätt också.

Anna har aldrig sett mannen hon delar sitt liv med. Hon träffade Martin för drygt tre år sedan. Han, som kommer från Kanada, tog kontakt med henne när hon var på semester på Kuba.

–?Han var pratig, charmig och glad, jag föll direkt.

De blev förälskade och fortsatte träffas. Martin kom till Sverige och Anna åkte till Kanada flera gånger. Hon reste själv, Martin mötte henne på flygplatsen.

–?Inom Sverige reser jag ibland ensam, om någon möter upp i andra änden. Det finns ledsagning att få på flyg och tåg, det är kanonbra. Men kruxet är förstås när man kommer fram. Man måste ju ha någon som ser på plats, berättar Anna.

Martin flyttade så småningom till Anna i Sverige.

–?Jag har ju en bild av hur han ser ut. Men den stämmer säkert inte riktigt med andras, säger Anna och skrattar.

Skaffar nya bilder

En hel del minnesbilder av människor och platser hon sett börjar blekna nu. Men minnena som sådana försvinner ju inte. Dessutom skaffar sig Anna nya bilder.

–?Det är sant att de andra sinnena skärps när man förlorar ett. Jag gör mig nya bilder av folk och platser med hjälp av hur det låter, känns och doftar.

Hon har blivit duktig på att känna av känslolägen och kan direkt när hon kliver in i ett rum avgöra vilka stämningar som finns där.

Anna ser faktiskt fördelar med att vara blind, hon slipper göra sig förutfattade meningar när hon möter nya människor.

– Jag kan inte notera hur de ser ut så jag bestämmer inget förrän jag börjat prata med dem. Jag jämför mig inte med dem heller, eftersom jag inte kan se dem.

Mia Sahl