Ivar, 12, vann över cancern

Lina Lindkvist

"Nu ska jag lära mig cykla igen"

Tolvårige Ivar är på många sätt en helt vanlig kille med helt vanliga intressen; tjejer, musik, djur och scouterna.

Men det fint ihopläkta ärret i Ivars bakhuvud vittnar om att han gått igenom något inte alla tolvåringar har.

Han har besegrat cancer.

Det är en koncentrerad Ivar som sitter vid ett bord i lekterapin och pysslar med en glasburk som ska förvandlas till ett ljus. Det här är hans favoritrum på Astrid Lindgrens barnsjukhus, mamma Helene berättar att hans pyssliga sida utvecklats mycket tack vare de många timmarna vid det stora träbordet.

Och Ivar själv verkar trivas med det lugna tempot och den kreativa miljön.

"Jag gillar att softa"

– Jag är en kille som gillar att ta det lugnt. Jag stressar inte, jag gillar mer att softa och filosofera, säger Ivar och ler sitt finurliga leende medan han blandar ner ljusmassa i den lilla burken.

Det heter medulloblastom, det som Ivar drabbades av. Tumör i lillhjärnan.

Helene berättar att symptomen kom i början av 2006, då Ivar började kräkas om morgnarna. När Ivar själv tänker tillbaks på tiden då han var som sjukast är det just det som han minns.

– Den ena bilden jag har är att jag är inne i badrummet och kräks och gråter, och den andra är att jag är på väg till skolan och börjar må illa, och kräks på vägen. Det är nästan det enda jag minns, berättar Ivar.

Månader av felsökning

Där och då började sju månader av felsökning, med start på vårdcentralen där man kollade syn och allergier. Under tiden som följde, alltmedan Ivar blev sämre, gick mamma Helene med en obehaglig känsla av att något var fel.

– Han undersöktes för alla möjliga saker, men jag kände hela tiden att det var något de missade, berättar hon.

Och hon hade rätt.

I september 2006 var Ivar på ett tandläkarbesök. Där, i tandläkarstolen, visade det sig att han inte ens kunde lägga sig ner utan att må illa och vara nära att svimma.

Ivar fick en akuttid på Huddinge Sjukhus. Där upptäckte läkarna en clementinstor hjärntumör i hans huvud.

Två timmar senare låg Ivar på operationsbordet.

I första skedet opererades han för att minska trycket och dränera vätskan som samlats i huvudet. Två dagar senare genomfördes den stora operationen där själva tumören togs bort. Läkarna jobbade i 20 timmar, ändå kunde de inte ta bort precis allt.

– Tumören satt illa till mot hjärnstammen och därför fick de lämna kvar en tunn matta av något som vi tror och hoppas är ärrvävnad, men som också kan vara cancer, berättar Helene.

– Det är den vi hoppas inte ska förändras nu.

Får lära sig allt från början

Ivar opererades den 25 och 27 september 2006. Sedan påbörjades en lång och intensiv rehabilitering. Ivar fick stanna på sjukhuset i veckor innan han fick komma hem, och först då påbörjades sju veckors strålning. Två gånger om dagen åkte familjen in från Tumba utanför Stockholm till Karolinska Sjukhuset.

Ivar var tvungen att lära sig allt från början. Att hålla upp huvudet, att stå och att gå.

Det är mycket som gått förlorat för honom under det senaste året, men som sakta men säkert är på väg tillbaks.

– Det jag saknar allra mest är att kunna springa hur fort jag vill. Tänk om jag kunde få tillbaks balansen, så att det inte känns som om jag ska ramla när som helst, säger Ivar.

Egentligen skulle Ivars behandlingar pågå en bit in på nästa år, men hans kropp är för sargad. Helene berättar att de fått veta att det ska räcka med de behandlingar han fått.

– Ivar genomgår en magnetröngten var tredje månad, och varje gång de säger att de inte ser någon skillnad i den ärrvävnad som finns kvar är ett steg i rätt riktning för oss, säger Helene.

Och Ivar själv känner också att han är på rätt väg.

– Jag blir bara mer och mer säker på att bli frisk. Ibland tror jag inte det, men allt tyder ju på det. Förut kunde jag inte gå i en trappa själv, nu kan jag det, om jag bara håller balansen lite, säger han.

Gillar att stå på scen

Framstegen gör att Ivar mer och mer kan börja ägna sig åt sina intressen igen. Scouterna, tjejer och djur är tre favoritintressen. Men det bästa han vet är musik, han har sjungit mycket och varit med i flera olika körer.

– Jag gillar allt från Metallica till Ted Gärdestad. Men allra roligast är det när jag själv får stå på scen – gärna solo, berättar han.

Sångare finns naturligtvis med bland Ivars drömyrken. Han kan tänka sig att jobba som musiker, forskare, kock (“jag är jätteduktig!”), musikterapeut eller med djur.

De är många, och stora, Ivars planer för framtiden. Och det har sin naturliga förklaring.

– Jag är nästan lite trött på att folk frågar om sjukdomen och det som har varit, säger Ivar.

– Jag vill titta framåt – så ibland ser jag nästan för långt fram.

Och just det, att kunna se framåt och hålla fast vid hoppet, är det viktigaste när man drabbas av en så allvarlig sjukdom som cancer, tycker mamma Helene.

Det har Ivar gjort. Nu är hans hår på väg tillbaka i takt med orken, och hoppet som egentligen aldrig lämnat honom är starkt.

– Jag ska spara håret hårdrockslångt nu. Och så ska jag lära mig cykla igen, säger han.