Jenny bloggar om att vara psykiskt sjuk
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-15
”Det är viktigt att man vågar prata om det”
Att må psykisk dåligt är många gånger förknippat med skam. Något som Jenny Sjöö, 29, som lever med en manodepressiv sjukdom, försöker motverka. Hon har aldrig skämts för sin diagnos.
– Att jag varit så öppen har haft väldigt stor betydelse för att jag mår så bra i dag.
I veckan har "Inferno", en ny reportageserie från UR, haft premiär där flera personer berättar hur det är att leva med ångest, depressioner och självmordstankar. En av dem är Jenny Sjöö, 29, från Lund.
– Jag känner att det är jätteviktigt att samhället förändras och blir öppnare så att man faktiskt vågar prata om det. Jag vill visa att jag är en vanlig person. Jag har familj, barn och kör en Volvo. Det syns inte på något sätt att jag har en sjukdom. Man behöver inte ha den här felaktiga bilden att folk är helt galna. Jag vill visa att fördomarna väldigt sällan stämmer, säger Jenny Sjöö.
Humöret pendlade
Sedan tonåren har Jenny haft återkommande depressioner, ibland har det varit så jobbigt att hon inte har kunnat ta sig upp ur sängen. Men humöret har alltid pendlat och i perioder har hon i stället varit väldigt energisk.
– Jag kunde vara väldigt skärpt och behövde inte sova eller äta. Det såg jag inte som ett problem. Jag sökte hjälp främst för depressionerna.
Efter att dottern Lova föddes för tre år sedan började läkarna uppmärksamma att Jenny inte mådde bra, hon blev allt mer deppig och fick äta antidepressiv medicin. Men det hjälpte inte, i stället svängde humöret ännu mer och till slut ställde en läkare diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Det innebär att man växlar mellan depressioner och hypomani, som är en lindrigare form av mani. Man blir väldigt produktiv och känner sig inte i behov av sömn eller mat.
Provade flera mediciner
Under de mörkaste perioderna har Jenny funderat noga över hur hon skulle gå tillväga den dagen hon inte orkade mer.
– För två år sedan kunde jag tänka att det skulle vara bättre för min dotter om jag tog livet av mig. Jag tänkte att hon har det bättre utan en mamma som mig, eftersom jag bara varit tillgänglig i bland. Men i dag kan jag inte förstå hur jag kunde tänka på att överge mitt barn. Även om det här kan vara jobbigt för henne så har hon bara en mamma.
Efter diagnosen fick Jenny prova flera mediciner i olika doser. Det har varit kämpigt, men nu har hon hittat en balans.
Tär på förhållandet
– Sedan i mars har jag ätit samma låga dos och det har fungerat bra. Jag kan ju känna ångest och rastlöshet fortfarande men nu har jag lärt mig att fånga upp signalerna i tid. Det har gjort jättemycket att jag går hos en psykolog en gång i veckan och lärt mig hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt.
Det senaste året har tärt på förhållandet med sambon David, men nu försöker de hitta tillbaka till varandra.
– Jag har tur som har en sambo som tar mycket ansvar. Året efter diagnosen fick jag så mycket biverkningar av medicinen, då var det tufft. I våras visste vi inte var vi hade varandra, men nu är vi på god väg.
Arbetstränar
Jenny arbetstränar och hoppas på att kunna börja jobba om några månader. Att hon är så öppen om sin sjukdom, dels på sin blogg men också i och med hennes medverkan i tv-programmet, hoppas hon inte ska uppfattas som något negativt.
– Eftersom samhället ser ut som det gör blir man lite rädd att ingen ska våga anställa mig för att jag varit med i programmet. Men jag har vägt det emot att om bara en person blir hjälpt av det här och vill leva för att den känner att den inte är ensam så har det varit värt det.
