”Ingenting är fel i mitt liv när jag flyger”

Livet stod still och Tove Nordqvist bestämde sig: nu skulle hon övervinna både ätstörningar och sin vansinniga höjdrädsla – genom att ta skärmflygarlicens.

– Det är det bästa jag har gjort. Jag ville ­aldrig landa, säger hon.

– Det har ju varit fantastiskt, verkligen jättefantastiskt, svarar Tove Nordqvist, 32, på ­frågan om hur veckan på Österlen har varit. När vi hördes första gången om hennes licensiering i skärmflygning lät det helt annorlunda:

– Licens i självmord menar du? rättade hon mig då.

”Jätteglad och jättepeppad˝

Två dagar innan Tove åkte till Österlen träffades vi i hennes kök. Vi drack kaffe och åt ­ballerinakex med marängsvisssmak. Hon var nervös, peppad, spänd och förväntansfull, skrev lista efter lista för att inte ­glömma något – och för att inte hinna tänka så mycket på det som väntade.

– Jag tror att jag går från fnittrig till att gråta. Fast jag har varit jätteglad, jättepeppad och det har känts rätt hela tiden. Men ju närmare jag har kommit desto mer har det känts som att ”nä men jag kanske inte vill det här så mycket, det ­kanske är helt fel”.

Det låter lite motsägelsefullt och Tove förklarar.

– Jag räknade med att jag skulle känna mig tveksam eftersom det nu skulle bli verkligt också. Och det är ju inte så att det bara är en vecka och sen är det över. Det här ska ju vara starten på något som betyder något för mig och som förändrar något för mig.

”Det berikar mitt liv”

Förändringen kommer inte bara genom ett nytt intresse, ­utan befäster också det faktum att Tove är frisk efter år av ätstörningar. Nu är det hon som bestämmer hur hon ska må och vad hon vill göra och inte göra.

– Efter sjukdomen var jag kvar i ett slags stiltje, jag kände att ”det rör inte på sig, det händer ingenting, det händer ingenting med mig”. Det här är ­något som berikar mitt liv. Jag har spenderat massor av år med saker som urholkar mitt liv. Nu vill jag göra något som gör mig glad. Något som är ­roligt, något som är mitt.

Första gången Tove testade skärmflygning var för tre år sen i Schweiz. Efter en hel sommar av jobb hälsade hon på en kompis som bodde där. För att ge extra krydda till resan kollade hon om det fanns något kul att göra och stötte på skärm­flygning.

Trots att hon är van­sinnigt höjdrädd bestämde hon sig för att ge det en chans. Kompisen hakade glatt på och de bilade upp i Alperna och körde ett tandemflyg.

– Ingenting var fel i mitt liv när jag flög. Det var helt fantastiskt, säger hon och ler med ­hela ansiktet.

Kände du inte alls av höjdrädslan?

– Jo! Den första stunden var det lite svårt att andas. Vi kom dessutom väldigt högt upp på en gång, eftersom vi var på en alpsida. Men så fort andningen hade kommit till rätta så var det liksom…

Tove drar snabbt ett djupt ­andetag som för att förklara hur det först sög till i magen.

– Det är svårt med höjdrädslan när man ska starta och ­landa.

Var ett nyårslöfte

Suget efter att ta licens fanns där redan efter första gången, men livet kom emellan och det sköts på framtiden. Ända till nyårsafton 2011. Då bestämde hon sig: att ta licensen skulle bli hennes nyårslöfte.

– Jag blev trött på att jag ­säger att ”jag ska göra ­saker” och ”jag önskar att jag vågade göra saker” men sedan inte gör dem. Till slut så kände bara jag att ”nej, jag vill verkligen det här, jag längtar efter det”.

”Häftigare att flyga själv”

Nästa gång jag träffar Tove har det gått fyra dagar sedan hon kom hem från Österlen. Hon är ivrig när hon berättar om resan. Varvar prat med att visa bilder och utropar glatt ”där är jag!” när hon själv är med på något foto.

Förutom ­licensen har hon fått fem blåa tånaglar, en tå utan hud och blåslagna armar, och hon kan inte ens stänga en dörr bakom sig utan att få ont.

Har du träningsvärk?

– Nej, det här är inte träningsvärk, muskeln är helt död! Men det är trevligt på något sätt. Jag tycker att det är jätte­roligt och vill gärna berätta om det hela tiden och jag mallar mig jättemycket. Jag brukar inte vara skrytsam, men nu… säger hon och gapskrattar.

Berätta nu! Hur var första hoppet?

– Jag vill säga det: man ­hoppar aldrig. Man flyger. Man glider ju ut. Fallskärmshoppning, då hoppar man, men här springer man ju ut, så det blir aldrig något hopp.

Okej, men första..?

– Glidet tror jag man säger, eller flyget.

– Det var jäkligt häftigt att känna att jag lyckades. Innan så tänkte jag att jag skulle klanta mig, att jag skulle ramla, att jag skulle göra illa mig, att jag inte skulle lyfta… Det var en före mig som ramlade och då tänkte jag bara ”tack, det är så där det kommer att se ut för mig ­också.” Och sen så gick det så himla bra.

Var det som du hade tänkt? Var det som förra gången?

– Nej, det var det nog inte. Jag fick ju flyga själv och det var mycket häftigare naturligtvis. Dessutom visste jag vad jag skulle göra, så då blev inte överraskningen och chocken så stor. Nu visste jag också vad jag hade att se fram emot och jag blev ­inte besviken. Absolut inte.

Men var du inte nervös?

– Jo!

Jo?

– Ja men jag var rädd mycket. Jag tyckte att det var otäckt när vinden tog tag i skärmen och jag nästan inte orkade hålla emot. Jag slog mig och jag ­grinade. Men jag tycker att det har varit en väldigt inspirerande upplevelse. Det spelade ­ingen roll hur mycket jag stod och grinade och hur rädd jag var – det slår ändå att stå över en ­toalettstol med fingrarna i halsen vilken dag som helst.

– Även de sämsta stunderna jag hade där nere är så mycket bättre än de sämsta stunderna man har när man är sjuk. Det är det bästa jag har gjort.

Tove var ensam tjej i sin grupp om fyra under skärmflygningsveckan nere på Österlen. Hon berättar att det är ovanligt med tjejer som håller på med sporten.

– Det är ju precis lika lätt för en tjej, man använder ­samma tekniker och det behövs ingen styrka. Det är mer fokus och koncentration och det är väl ­typiskt kvinnliga egen­skaper.

Men varför tror du att så få tjejer håller på med skärmflygning?

– Alltså, det är ju en högrisksport. Jag vet inte om man inte riktigt vågar. Jag vågar inte ­heller egentligen. Jag var rädd varje dag, och jag är fortfarande rädd. Men jag vill det för ­mycket så jag gör det ändå. Jag hoppas att tjejer ska bli ­peppade, för det finns ingen ­anledning till varför tjejer inte ska hålla på med det här.

– Varför har inte ni gjort det till exempel? frågar hon mig och fotografen och vi skruvar lite på oss…

Ute varje helg

Tove påpekar många gånger att det här bara är början, att hon inte är klar med skärm­flygningen bara för att hon kommit hem från Österlen.

När kursen var slut bestämde hon sig för att verkligen satsa, och köpte egen utrustning så att hon kan fortsätta med sin nyfunna passion.

Sedan dess har hon varit ute med sin skärm varje helg det varit möjligt och om några veckor börjar kursen i vinschbehörighet.

– Det har känts väldigt enkelt. Jag har ett halsband där det står ”easy is right, right is easy”. Det handlar inte om att man bara ska göra saker som är enkla eller att man inte ska ta sig an utmaningar. Men när det är rätt så löser det sig. Det bara går.

Tove Nordqvist

Ålder: 32.

Bor: Stockholm.

Yrke: Ljudboks­producent.

Familj: Singel.

Toves tre bästa tips för att våga:

1. När man inte vågar: gör det ändå, men i lämpliga portioner. Tar du för stora kliv, och gör saker som skrämmer dig för mycket, kan skräckupplevelsen bli för stark och därmed göra att du vågar ännu mindre. Blir det väldigt obehagligt, ta ett steg tillbaka där du är säker och börja sedan om med lite mindre munsbitar av det läbbiga. Det är helt okej att ta det i din egen takt.

2. Angående just skärmflygningen så gäller det att lita på instruktörerna. De har hållit på med det länge och vet vad de gör. De skulle aldrig släppa ut/upp någon som inte är redo eller låta dig hålla på i olämpligt väder. Aldrig någonsin. Säkerheten kommer först och känner du inte att du litar på dig själv, så lita på att de ser vad du klarar och inte klarar av.

3. Försök tänka långsiktigt: det känns inte som att jag ­vågar det här nu, men vad blir konsekvenserna i det långa loppet om jag inte gör det här? Är det ett liv jag vill leva? Vinner jag något på att våga? Förlorar jag något på att inte våga? Är det värt konsekvenserna?

Lite fakta om skärmflygning:

KOSTNADER:

Grundkurs:

Cirka 6 000 kronor.

Påbyggnadskurs, till exempel för vinsch:

Cirka 2 500–3 000 kronor.

Utrustning:

Du kan antingen köpa nytt ­eller begagnat. Ett bra ­begagnat kit med sele, skärm och nöd-/reservskärm går på runt 15 000 kronor och ett nytt ­på cirka 30 000 kronor. Du ­behöver dessutom köpa en hjälm.

VAD KRÄVS RENT FYSISKT?

Inte mycket. Kan du promenera en hel dag på stan fixar du det här. Du behöver också snarare ett starkt psyke i form av mod, fokus och envishet, än toppkondition.

BEHÖVER MAN UTRUSTNING?

När du går kursen behöver du ett par stadiga kängor och ett par tunna vantar samt kläder anpassade efter vädret och som inte begränsar dig. Efter kursen behöver du köpa egen utrustning samt en hjälm.

LÄS MER:

www.skarmflyg.com