”Det var som att bli levande begravd”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-11-04
Andreas fick glödande kalk över sig
En het lavin forsade över honom. Andreas Neuman, 26, blev levande begravd i glödande kalk. När huden smälte var smärtan så fruktansvärd att han bara ville dö.
Men då kom räddningen.
Svetsaren Jakob Vallin, 21, hörde hans rop på hjälp.
– Utan honom hade jag dött.
December 2007: Julklapparna var redan inslagna och granen köpt. Det var två dagar kvar till julafton och Andreas skulle bara göra ett sista jobb som sanerare och sedan skulle en lång ledighet ta vid.
Tillsammans med en kollega skulle han rensa en filterficka på kalkverket, ett jobb han gjort många gånger förut. De kröp in genom en liten lucka och med en vakuumpump började de suga upp kalken. De pratade och skojade, men då plötsligt hände något. Först ett skramlande ljud, sedan forsade det över dem.
”Ställde in mig på att dö”
Som en glödande lavin flödade kalk över dem, en 300 grader het massa. Kraften var så stor att den slungade in dem i väggen.
– Jag minns allting kristallklart. Det är hemskt, jag skulle hellre ha tuppat av under olyckan för att slippa komma ihåg.
Andreas hade hamnat över kollegan och skyddade honom med sin kropp. Den glödheta kalken var som kvicksand. Trots att Andreas var ett muskelpaket på 100 kilo kunde han inte röra sig en millimeter och han ropade förtvivlat på hjälp.
– Det kändes som att sitta fast i betong. Jag ställde in mig på att jag skulle dö och skrek att jag höll på att brinna upp. Jag kände mig som en liten pojke, helt maktlös. Det var som att bli levande begravd.
Luckan som de krupit in igenom var bara decimeter ifrån honom, men hur han än kämpade så kom han ingenstans. I stället bröt svetten fram. Men när kalken kom i kontakt med vätska började den fräta.
– Köttet rann av benen. När jag kände det önskade jag att jag skulle dö där och då. Det var en fruktansvärd smärta.
Hjärtat saktade ner
Just då gick svetsaren Jakob Vallin förbi kalkverket och hörde hur någon ropade därinifrån. Ropen blev allt svagare och han kastade sig in genom luckan. Det var mörkt, och kalken gjorde det dimmigt och rökigt, men han kunde urskilja konturerna av ett huvud.
Han tvekade aldrig.
– Jag drog för mitt liv men han rubbades inte. Han var så tung och det var som om han satt fast i sten, säger Jakob.
Andreas hjärta började slå långsammare och han kände att han var på väg att somna in. Han var 23 år och skulle dö. Han minns att han tänkte att det fanns så mycket kvar han ville göra.
Jakob märkte att Andreas var på väg bort och med krafter han inte trodde att han hade, tog han i en sista gång. Mirakulöst nog lyckades det och han drog ut Andreas.
Kollegan hade hela tiden skyddats av Andreas kropp och med lite hjälp kunde han ta sig ut själv.
– Jag ser mig inte som en hjälte, jag gjorde bara det jag var tvungen till. Men jag blev väldigt chockad efteråt, säger Jakob.
Men Andreas är säker.
– Utan Jakob hade jag dött. Han har en garanterad plats i himmelen om jag får bestämma.
Sex veckor i respirator
När Andreas dragits ut ur hålet hade han 46-procentiga brännskador av tredje graden spridda över hela kroppen. När ambulansvårdaren klippte upp kläderna minns Andreas att han sa: ”fy fan”. Huden var svartbränd och både ben och senor låg synliga. Skinnet hade krullat ihop sig och låg utfläkt som en rödbränd massa.
Han flögs till Akademiska sjukhuset i Uppsala där några av landets främsta experter undersökte hans brännskador. Han låg i respirator i sex veckor och först efter två månader kunde läkarna svara på om han skulle klara sig. Men läkarna var tvungna att amputera det krossade vänsterbenet under knäet. När han vaknade upp efter sex veckor i respirator satt hela familjen vid sängkanten. En kudde låg över vänsterbenet och snart förstod han att läkarna kapat det.
– Det bekom mig inte särskilt mycket. Jag tyckte jag hade kommit lindrigt undan, säger Andreas och rullar upp byxbenet.
En protes i stål blir synlig. Han har nu gått igenom 16 transplantationer och är så återställd han kan bli.
”Tar vara mer på mina kära”
På halsen står det ”Love life” intatuerad och Andreas tror att han uppskattar livet på ett annat sätt nu.
– Jag tar mer vara på mina nära och kära, säger han och lägger handen över Elins.
De har varit tillsammans i åtta månader och träffades faktiskt när Andreas gjorde en av sina många tatueringar. Nu bor de tillsammans i en nybyggd trea. Elins dotter Gabriella, 2, väcker Andreas varje morgon genom att komma med protesen och säga:
–Här har du ditt ben, pappa.
Elins mage har en tydlig rundning. Därinne väntar Melker och i december blir Andreas pappa för första gången.
– Med Elin kändes det rätt från början och det är himla underbart att vi snart blir föräldrar. Men jag kommer vara nervös som bara den på förlossningen. Det är en sak att känna smärta själv och annorlunda att se någon annan ha ont.
Längtar efter att jobba
För ont har Andreas 24 timmar om dygnet. När nervtrådarna växer ut känns det som sylar körs in i huden och benet som är amputerat har han fortfarande fantomsmärtor i. Han kan inte gå någon längre sträcka, efter ett par hundra meter tvingas han stanna eftersom det gör så ont.
Han är fortfarande sjukskriven men längtar efter att börja jobba. Han drömmer om ett givande jobb och har funderat på att skola om sig till livscoach. Det går inte en dag utan att han tänker på varför han överlevde.
– Kan det vara ödet? Det kanske inte var meningen att jag skulle dö just då? Jag har börjat tro det, det var så oerhört små marginaler, sådan oerhörd tur att jag klarade mig.
Foto: Börje Thuresson