”Det fanns kodade budskap överallt”

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-22

Khai, 43 Diagnos: Schizofreni

Som student gömde han sig på toaletten för att slippa frågor.

I dag är han öppen med sin schizofreni.

–Men jag kunde inte börja bli frisk förrän jag slutade skämmas, säger han.

På väg ut ur psykgarderoben ”Khai, jag har eksem, du har vad du har”, sa ägaren på bowlinghallen. ”Det gav mig mod att fortsätta komma ut ur psykgarderoben”, säger Khai.

Det började med att en släkting gick bort. Khai Chau, 43, började grubbla över döden, blev allt mer sluten och tyckte sig se meddelanden överallt.

Det var på sena 80-talet. När hans syster lämnade morgontidningen uppslagen på köksbordet tolkade Khai det som att hon ville mörda deras mamma. Artikeln hade ju rubriken ”Har vi råd med henne?”

– Det var som filmerna ”The Game” och ”The Truman show”. Verkligheten kändes arrangerad. Alla artiklar i

tidningen, bilarnas registreringsskyltar. Överallt fanns kodade budskap riktade till mig.

Gömde sig på toa

Hans orolige storebror körde honom till psykakuten i Eskilstuna. På en brits på avdelning 19 fick Khai ett namn på sitt kaos: reaktiv paranoid psykos. Han led av schizofreni.

Efter att ha provat en rad mediciner blev Khai bättre. Han flyttade till Uppsala för att förverkliga sin dröm om att plugga till apotekare.

Efter föreläsningarna gick han raka vägen hem och på rasterna gömde han sig på toaletten.

– Jag ville inte hamna i en situation där jag kunde få frågan: ”Jaha, och vad har du gjort tidigare då?” Jag skämdes och var helt övertygad om att jag var ensam om det jag varit med om.

Fann äntligen vänner

Hösten 1993 fick han ett allvarligt återfall. Han avbröt studierna och flyttade, 26 år gammal, hem till sin mamma i Eskilstuna. Khai kände sig som en skamsen hund. Han hade inget kvar att förlora när han fick nys om att Riksförbundet för social och mental hälsa hade en medlemslokal i stan, Vitsippan.

– Jag gick dit för att dricka kaffe och min ensamhet upphörde. Här fanns personer som förstod hur jag hade det. Det stödet har betytt mer för mitt tillfrisknande än alla mediciner i världen.

Stärkt av sin upplevelse dängde han upp sin pillerburk på disken inne på den lokala bowlinghallen: ”Det här är min psykmedicin, är det okej om jag tar den här?” Hallägaren svarade: ”Khai, jag har eksem, du har vad du har.”

– Det gav mig mod att fortsätta komma ut ur psykgarderoben. Så mycket betyder ett bra bemötande.

”Alla känner någon”

I dag arbetar han som butiksbiträde och drömmer om att arrangera en galen-gala i samma stil som galorna för världens barn och rosa bandet.

– Tänk en gala för världens galningar, det skulle bli en atombomb mot fördomar. Tv får folk att snacka: ”Såg du den här galan om psykiskt sjuka i går?” Sen fortsätter det av bara farten: ”Ja, min moster var ju sjuk i det och det.” Alla känner någon som känner någon.