”Cancern gjorde att vi fann kärleken”

För Maria och Martin kom förälskelsen när de minst anade det

Som barn drabbades de båda av hjärntumör. Men för Maria Larsson, 34, och Martin Hén, 30, ledde cancern till blomstrande kärlek.

De träffades första gången för 15 år sedan på ett läger för cancerpatienter. Men det var först för två år sedan vänskapen blev till kärlek. Efter några sprakande tryckare på ett dansgolv.

– Sen var jag fast, säger Martin Hén.

De kattmönstrade gardinerna rör sig långsamt i brisen från den öppna balkongdörren. För den som har hälsat på i Maria Larssons etta är det inte svårt att gissa vilka hennes två stora passioner är: Abba och katter.

Soffkuddarna är broderade med katter i alla dess former, på väggarna hänger tavlor med kattmotiv och på minsta lilla lediga yta i lägenheten står prydnadskatter i olika material. Men det levande exemplaret, den norska skogskatten Wilma, ser vi inte röken av. Hon springer nämligen alltid och gömmer sig när någon ringer på dörrklockan.

Maria fick sin första katt, Semlan, när det var dags att vänja sig av med napp. När hon sedan blev sjuk fanns katterna alltid där hemma som ett tryggt sällskap. Maria var bara åtta år när läkarna konstaterade att hon hade en hjärntumör.

– Precis då när jag blev sjuk fick Semlan ungar. Det blev en tröst för mig. Jag ville bara gosa med katterna hela dagarna, säger Maria.

Martin Hén ser ömt på sin flickvän och hon trycker sin hand mot hans ben. De sitter nära varandra i soffan. Martin förstår vad hon har gått igenom. Han förstår verkligen. När han var 16 år fick han själv en hjärntumör.

Fria från cancern

Båda är fria från cancern, men de får leva med en del skador efter sjukdomen. Maria är kortväxt och fick inte tillbaka sitt hår efter strålbehandlingen. Martin har svårt att gå upp i vikt. Men han håller sin kropp stark genom att träna den filippinska kampsporten Kali Sikaran. Han tränade självförsvar som liten också, men då var det karate som gällde.

För Martins del har det löst sig bra med jobb. Han kör transporter på ett tvätteri i Göteborg och trivs bra med att få träffa mycket folk varje dag. Maria, som har inlärningssvårigheter och försämrat minne, har haft det svårare att ta sig ut i yrkeslivet.

– Jag klarar inte stress och måste ha ett jobb med fasta rutiner. Det är svårt att hitta, men jag slutar inte kämpa, säger hon.

Och efter sommaren ska hon praktisera på ett boende för funktionshindrade ungdomar. Silverhalsbandet kring Marias hals glimmar till. Med snirkliga bokstäver står ”Hope” ingraverat.

Martin och Maria har känt varandra i snart 15 år, till en början bara som kompisar. De brukade ses när de åkte på barncancerföreningarnas ungdomsläger. Men för två år sedan sa det klick. De var på ett läger och tyckte att föredraget drog ut på tiden.

– Så vi satt och flirtade lite i stället, säger Maria och fnissar.

Gemensam humor viktigt

När det blev dans senare på kvällen var de snabbt ute på dansgolvet. Där avverkade de tryckare efter tryckare.

– Det var då jag blev fast. Hon är speciell. Charmig och söt. Och så förstår man varandra bättre när man har gått igenom liknande saker, säger Martin.

Maria instämmer.

– Men mustaschen och skägget kunde du ta bort, tycker jag.

Hon ler retsamt. Både Maria och Martin har pigga blå ögon och nära till skratt. Deras gemensamma humor har en viktig plats i förhållandet. Precis som intresset för djur, musik och dans.

I ett glasskåp förvarar Maria delar av sin stora Abba-samling. Foton, skivor, filmer, barbiedockor och tidstypiska Abba-kläder trängs på hyllorna. Schlager är musik som går hem hos dem båda. Det ska vara dansanta låtar man blir glad av. Så bråk om vad som spelas i ett framtida gemensamt hem kommer det knappast att bli.

Vill flytta ihop

Nu bor Martin i Göteborg och Maria i Stockholm. De turas om att hälsa på varandra så ofta de kan. När de inte ses kompenserar de med fler telefonsamtal och sms.

– Men någon gång ska vi flytta ihop. Vi måste bara lösa allt praktiskt först. Jag har ju mina läkarkontroller här och Martin har sitt jobb.

– Ja, man får kolla vad det finns för jobbmöjligheter och så. Men vi vill ju bo ihop, säger Martin.

Barn vill de också ha. De är inte säkra på att det går, eftersom båda blev helkroppsstrålade under cancerbehandlingen. Men de hoppas.

– Herregud, min syster är fyra år yngre än jag och hon är redan gift och har två barn! Det är klart att vi också vill ha barn och vara en familj, säger Maria.