Donnie blev av med ansiktet
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-01
Drabbades av ovanlig cancer
Donnie Fritts, 51, fick ett val: operera bort ansiktet eller dö.
Han valde det första.
När han sedan såg sig i spegeln ångrade han sig.
Det hela började 2002 när Donnie Fritts diagnosticerades med en ovanlig sorts ansiktscancer.
Hans hustru hade länge misstänkt att något var fel eftersom hon upptäckt en mörk fläck under sin makes ena öga. När hon sedan tvingades laga potatismos i tid och otid eftersom Donnies tänder började lossna sökte de medicinsk expertis.
Operation eller döden
Doktorerna förklarade att den aggressiva cancern attackerade Donnies ansiktsvävnad och ben. Hans enda chans att överleva var en drastisk operation där läkarna skulle ta bort näsan, överläppen, gommen, delar av pannan och en bit av hjärnan.
– Han fick välja mellan att leva utan ett ansikte eller att dö med ansiktet kvar, säger hustrun Sharon Fritts till den amerikanska tv-kanalen Today.
Donnie valde livet.
Men det var dyrt.
Efter en 12 timmar lång operation hade läkarna tagit bort tumören, men mitt i Donnies ansikte gapade ett stort hål.
Skrämde sig själv
Första gången han såg sig egen spegelbild blev han förskräckt.
– Jag såg hemsk ut, jag såg ut som ett monster. Om jag skrämde mig själv, vad skulle jag inte göra med andra människor, säger han till Today.
Så den tidigare jovialiske och öppne Donnie Fritts stängde in sig hemma. Han vägrade gå ut och höll sig mest nere i källaren, där han satt uppe på nätterna och snickrade fågelholkar.
– Folk säger att man ska vara försiktig med vad man önskar. Jag önskade livet, men då tänkte jag att om det här det bästa liv jag kan få så valde jag fel.
Fick CIA-hjälp
Efter sex år i avskildhet vände lyckan plötsligt för Donnie.
Han kom i kontakt med Robert Barron, en före detta förklädnadsexpert vid CIA. Barron visste exakt vad som krävdes och tillverkade en näsprotes åt Donnie. Läkarna lyckades montera dit den och återskapade samtidigt gom och överläpp.
Plötsligt kunde Donnie tugga vanlig mat igen. Ännu bättre är att han nu vågar sig ut på gatorna utan mask – för första gången på flera år.
– Det var otroligt. Jag kände mig normal och det var ingen som stirrade, säger en lycklig Donnie om sin första promenad.