”Bestämd in i det sista”

Läs Mia Törnbloms krönika om sin farmor

helskärm

Den 10 november i år valde min farmor Iris Hildegard Törnblom att somna in för gott. Hon blev 95 år gammal och jag håller på att vänja mig vid det sorgliga och tråkiga faktumet att vi aldrig mer kommer att ses.

Hon var min stora förebild i livet, hon var klok, rolig, snabb, bestämd och envis. Fram till sitt sista andetag var hon klar i huvudet men kroppen var helt slut. Trots all värk och en sliten kropp höll hon humöret uppe så mycket det bara gick, hon hängde med i vad som skedde i världen och tyckte väldigt mycket om sin smidiga surfplatta som hon vann på lotteri i somras.

Hennes död kom såklart inte som någon chock, jag var väl förberedd genom våra många och långa samtal om livet och hennes tankar och känslor inför sin död. Hon var ju den enda kvar av alla syskon och vänner i hennes ålder.

Farmors största rädsla var att behöva ligga på något vårdhem och vara beroende av andra i allt. Det slapp hon, hon dog precis som hon själv ville dö. Hon låg en vecka på sjukhus, tillräckligt lång tid för att reda ut det hon behövde med de som stod henne nära. Hon hann till och med förbereda alla julklappar till barn, barnbarn och barnbarns barn.

Lördagen den 9 november träffade jag henne i livet för sista gången. Jag var och hälsade på henne tillsammans med min pappa, jag satt och höll hennes hand och hon sa: ”Jag är lycklig Mia, jag är inte det minsta rädd och nu tänker jag dö, ser du till att jag somnar in själv och att jag sen dör?” Lika bestämd och envis som alltid, tänkte jag och svarade: ”Farmor, det fungerar inte riktigt så, vi kan inte se till att du inte vaknar igen.”

En underbar sköterska, som jag tror heter Cecilia, på Dalens sjukhus i Stockholm bad att få prata med mig och min pappa. Hon sa: ”Iris har bestämt sig för att dö nu, men vi ser inte riktigt några tecken på det”. Jag skrattade och sa att hon säkert kommer att vakna i morgon och vara förbannad på er för att hon inte är död. Jag hade till viss del rätt, hon vaknade dagen efter men var aldrig helt kontaktbar och när min farbror var hos henne valde hon att somna in.

Jag är så otroligt tacksam för att du funnits i mitt liv, farmor, och jag väljer att tro att du har det bra tillsammans med farfar som du saknat så länge och att du och jag ses när det är min tur att bestämma mig för att somna in.

/Mia