HÅRRESANDE

Få saker är så förknippat med trender och tabun som hår, och framförallt kroppshår.

Vaxa benen, raka armhålorna, trimma könshåret eller låta allt växa fritt? Vad anses äckligt och vad är snyggt? Varför ser det ut som det gör i dag?

Wellness reder ut frågetecknen – och tovorna.

”Jag oroar mig inte för mycket, men en sak som jag verkligen är rädd för är att bli tunnhårig, det skulle vara väldigt jobbigt att tappa håret på huvudet.”

Så säger en manlig bekant i 35-årsåldern när vi pratar om vad håret betyder för honom. Och lika mycket som han värdesätter att få behålla det tjocka huvudhår som han vunnit i det genetiska lotteriet, lika lite kan han tänka sig att vaxa bröstet eller någon annan del av kroppen.

– Det känns manligt att ha hår på bröstet. Jag har inte jättemycket men det jag har vill jag ha kvar, det är snyggt när det syns under en uppknäppt skjorta.

En kvinnlig bekant avslöjar i samma veva att hon gärna låter håret på benen växa under vinterhalvåret. På sommaren däremot, när hon visar sig barbent offentligt, känner hon sig bekvämare efter att ha rakat eller vaxat sig. Men hon erkänner att hon nog inte skulle ansa alls på vintern om hon inte hade en partner.

Men borde inte rätten att få bestämma över sitt hår vara lika grundläggande som rätten att bli behandlad med respekt oavsett hudfärg, kroppsform eller sexuell läggning?

Hår äter både tid och energi

Artisten Lady Gaga lyckas sätta fingret på hur viktigt håret är för vår identitet i refrängen till låten ”Hair” från förra året. Där går hon till attack mot de som lade sig i vilken frisyr hon hade som tonåring: ”I just wanna be myself and I want you to love me for who I am. I just wanna be myself and I want you to know: I am my hair”.

För tänk efter, hur mycket av din tid går inte åt till att förhålla dig till ditt hår i någon form? Som kvinna kanske du rakar eller vaxar benen, bikinilinjen och armhålorna var och varannan dag. Eller går till frisören en gång i kvartalet och slingar det i exakt rätt nyans (ve och fasa för utväxt!). Framför spegeln försöker du kanske tukta ett ostyrigt burr med plattången eller förbannar att du inte har ett tjockt svall à la Hollywood när det vankas festfrisyr.

Som man är risken större ju äldre du blir att du svär högt över vikar som bara kryper allt högre upp på hjässan. Eller så muttrar du över att din skäggväxt är för gles – eller för riklig, ditt bröst för lurvigt – eller för kalt.

Något som skvallrar om hårets betydelse för våra liv är alla hårborttagningsredskap på marknaden i dag. Den klassiska rakhyveln trängs numera med såväl vaxer och mousser som epilatorer i butikshyllorna. För att inte tala om salongsbehandlingar med laser och andra avancerade metoder.

Wax on – wax off

I tidningarna skrivs det spaltmeter om just hårborttagning inför sommaren. Men bara att håret ska bort – inte ett ord om varför, eller om att alla faktiskt har hår på kroppen. För så är det, åtminstone alla som är friska, även om tjocklek och färg varierar.

Den mediala uppståndelsen som uppstod då kameran zoomade in en kvinna med håriga armhålor under årets melodifestival är ett typiskt exempel på hur uppseendeväckande kvinnlig kroppsbehåring är. Att som kvinna synas offentligt med hår under armarna är helt enkelt tabu i dag.  Så varför har det blivit så här, trots att det är lika naturligt med kroppshår för kvinnor som för män?

Cecilia Wallquist, intendent på Nordiska museet i Stockholm som i höst öppnar en utställning om just hår, har forskat på ämnet. Hon menar att svaret ligger långt tillbaka i tiden. Historiskt sett har kvinnors hår alltid varit utsatt för ett döljande. Denna tradition ser vi fortfarande i dag i den muslimska kulturen där kvinnors hår täcks i varierande utsträckning.

– Ser man till religionen så har kvinnans hår alltid varit förknippat med att locka mannen till synd. En ärbar, gift kvinna skulle därför ända fram till 1900-talets början dölja sitt hår under en huvudduk, alternativt en hatt om hon bodde i storstaden.

Annars satte man upp det i en fläta eller annan frisyr, beroende på ålder. En kvinna med fritt hängande hår ansågs lössläppt.

Syndiga kvinnor, sexiga män

Kvinnors kroppshår har kanske i ännu högre grad varit förenat med synd och skam eftersom det växer fram under puberteten, när vi blir sexuellt mogna.

– Kroppshåret är ett tydligt tecken på att kvinnan är sexuellt mogen. Genom att dölja det under heltäckande kläder tog man bort sexualiteten, det syndfulla och skamliga. Det manliga kroppshåret har däremot alltid setts som en naturlig del av manligheten, förklarar Cecilia.

Hon berättar att det var först på 1920-talet som vi blev medvetna om kroppshåret i officiella sammanhang då modet förändrades och vi fick ärmlösa klänningar och kortare kjolar.

– Innan dess kunde det säkert finnas män som inte ens visste att kvinnor hade kroppshår eftersom det inte syntes.

Som en direkt följd av de blottade arm-hålornas intågande dök Veet-kräm och damrakhyvlar upp, med reklamslogans som anspelade på att man inte skulle generas av sitt kroppshår i sociala sammanhang. Därefter kom nylonstrumporna på 1940-talet och med det normen att raka benen, följt av 1960-talets bikini som ledde till att man började raka bikinilinjen.

Det hårfria idealet har alltså följt med automatiskt i takt med att fler delar av kvinnokroppen har visats upp.

Uppsving för skalliga

Bland män har idealet varit tvärtom – ”en riktig man har hår på bröstet”. Ett välkänt uttryck, som på sitt sätt har varit kränkande och begränsande för de som inte har något sådant hår. I dag har dock trenden svängt lite, i alla fall bland unga män mellan 25 och 40 år som i allt större utsträckning tar bort sitt kroppshår.

– Det tycks gå en gräns i och med 80-talisterna, efter dem har acceptansen för kroppshår minskat, säger Cecilia.

Men måste inte en hårfri man kompensera sin ”förlorade manlighet” med att i stället vara vältränad och muskulös? Är det lika accepterat att vara hårlös och samtidigt tanig eller lite småplufsig? Det är lätt att se idealet som en vaxad och inoljad David Beckham i kalsongreklamen framför sig.

Cecilia menar att det eventuellt är accepterat att vara både tanig, androgyn och hårlös inom vissa subkulturer där det anses passande för stilen. (Bland så kallade gothare till exempel.) Men framför allt är det en skillnad på att vara hårfri med flit och att sakna hår från början. Har du som man haft hår men väljer att ta bort det så är du fortfarande manlig och har gjort ett aktivt val. Detta gäller även huvudhåret, där det rakade huvudet har fått ett uppsving och ses som sexuellt attraktivt hos den yngre generationen. Bland äldre förknippar man däremot fortfarande en kal skalle med antingen sjukdom, som cancer – eller politiska åsikter, som skinheads.

Brasiliansk brasa

Men den kanske allra största trenden, som mer eller mindre har blivit en norm i dag, är att ta bort könshåret.

– Genomsnittskunden för att ta bort könshår hos en hudterapeut är 25–40 år och både kvinnor och män gör det. Så det är inte bara populärt bland unga tjejer, vilket man kanske kan tro. Fast tonåringar vaxar sig säkert i hemmet, eftersom många kliniker har en åldersgräns, gissar Cecilia.

I dag anses det helt enkelt vara en vuxen och sexuell handling att ta bort könshåret.

– Jag tycker det är fascinerande att det signalerar en sexuell medvetenhet att ta bort könshåret i dag, medan det tidigare i historien var tvärtom. Då sågs det hårlösa könet som icke-sexuellt, reflekterar Cecilia.

En av de otaliga svenskar som tar bort, eller ansar sitt kroppshår, är Mira, 36 år.

– Jag ansar könshåret och ibland tar jag bort nästan allt för att det är lite omväxling. Det är mer bekvämt med kort hår där nere. Ibland vill min man att jag ska ansa mig mellan benen och det är okej att experimentera lite. Någon gång har jag tagit bort allt, men det är inte lika snyggt tycker jag.

Så vad ligger bakom denna trend? Beror det på ett ökat porrtittande? År 2012 räcker det att skriva in ett sökord i Google för att få tillgång till porrens värld – och därmed en uppsjö av hårlösa kön i närbild.

Nej, Cecilia Wallquist tror inte det. Under sin research har hon stött på ordet hygien som det största skälet.

– Det anses helt enkelt vara ”ofräscht”. Man har fått för sig att det är hygieniskt att ta bort könshåret, vilket det absolut inte är. Men det är en trend och kanske en omtolkning av det syndiga till att handla om hygien i stället för om kroppslig synd.

Man rakade benen 1968 också

Kanske hade det varit mer avslappnat att leva under 1960- och 70-talen då det håriga idealet hade ett uppsving, om än ett kort sådant. Nej, det är nog en historisk försköning att alla var håriga då tror Cecilia.

– Majoriteten kvinnor tog faktiskt bort armhålshåren – och framför allt benhåren även på den tiden. Det gjorde till och med de feministiska grupper som proklamerade för fritt växande hår. Egentligen var kroppshåren en marginell debatt, det handlade mer om rätten till kroppen i stort.

Så hur kommer framtida hårtrender och tabun att se ut? I dag börjar flickor redan i elva–tolvårsåldern att raka benen och det finns till och med rosa rakapparater för barbiedockor.

Vad ger det här för signaler till kommande generationer och möjligheter att vara nöjd med sin kropp?

– Dagens hårfria norm är något som många begränsas av. För personer med mycket kroppshår spelar det ingen roll om de är tjocka eller smala – de lider ändå, menar Cecilia.

Det är med andra ord hög tid att ta makten över ditt eget hår – annars gör någon annan det.

Tips!

Utställningen ”Hår” öppnar den 19 oktober på Nordiska museet i Stockholm. Den pågår i cirka ett år och tar upp såväl kroppshår som huvudhår och ansiktshår genom tiderna.

Visste du att…

Huden, håret och ögonen får sin färg av ett färgämne som heter melanin. Grovt sett finns det två typer: mörkt melanin och rödaktigt melanin. Hårfärgen bestäms av melanocyter som distribuerar melanin till de celler som bildar håret. Ju mer mörkt melanin dessa levererar, desto mörkare hår.