Från stor- stan till samebyn

Mandy Senger är rocktjejen som följde sitt hjärta och fann lugnet i Norrland

RENHAGEN

Hon går mot strömmen.

Mandy Senger, 30. En rastlös, reslysten rocktjej som valt Norrland framför storstan.

– Fler borde lyssna inåt. Känna vad de egentligen vill, säger hon och kör mot same-byn Sörkaitum.

Asfalten blänker. Gles granskog passerar. Mil efter mil.

– Jag tror jag alltid sökt efter det här... Lugnet, ensamheten, det jordnära, säger Mandy vid ratten.

Hon fyllde vuxet trettio i våras. En vanlig storstadstjej som semestrade i den norrländska obygden när hon föll pladask.

För fem år sedan flyttade hon in hos renskötaren Anders ”Ante” Sorra i Renhagen utanför Gällivare.

En avfolkningsbygd med knappt en invånare per kvadratkilometer.

Vad får en ung tjej att lämnat allt, familj, vänner, fast jobb och egen lägenhet för ett liv i en lappländsk sameby?

Ett drömprojekt

Kärlek ? Ja, det vet jag efter vårt korta samtal på telefon. Men, ändå ? Kan kärlek övervinna allt? Är hon fortfarande lika lycklig? Och vad lever hon av på en ort i skriande arbetslöshet? Frågorna är många när vi far Inlandsvägen ut över myrmarken bortom Dundret.

Molnen hänger tunga. Ett lätt sommarregn prickar vindrutan.

Mandy är trött men glad. Sista dygnet har varit hektiskt. Ett drömprojekt är i hamn och kvällen före var det releaseparty för hennes första CD ”Buoremus ájgge”. Barnvisor på samiska.

– Vi har gjort allt själva, text, musik och produktion, säger hon och berättar engagerat om projektet.

Imponerar med språket

Hur hon och väninnan Sara Aira Fjällström som är samelärare i Jokkmokk jobbat med visorna för att på ett lekfullt sätt lära barnen färg, form och siffror på sitt riktiga modersmål. De träffades när Mandy gick en språkkurs Sara höll i.

Det var två år sedan. Nu är de nära vänner och Mandy kan samiska som imponerar på både Ante och hans familj.

Mobilen bryter vårt samtal. Mandy skrattar förvånat.

– Va!? Har du sålt slut på skivan ??21?? Aha, till sameskolan?... Mmm, jag ska fråga när de skickar resten, säger hon innan hon lägger på.

Första omgången CD-skivor är redan slut. Snart bär det av på turné i Norge.

Musiken har Mandy med sig från barnsben. Redan som 10-åring sjöng hon i en barnoperakör på länsteatern i sin hemstad Halle i gamla Östtyskland.

En stad med 300?000 invånare strax sydväst om Berlin.

– Det var väldigt annorlunda... Vi var ju öst och halva släkten bodde på andra sidan. Farmor, farfar och kusiner vi aldrig fick träffa, säger hon medan regnet smattrar allt hårdare.

Trevande drar Mandy fram olika minnesbilder. Det var länge sedan.

Ett annat liv.

Instängt och övervakat.

Det man pratade om hemma stannade där. För säkerhets skull avslutade föräldrarna ofta diskussionen med: ”Men, det får du inte berätta för någon”.

– Man tog det för givet. Det var bara så, säger hon.

I skolan drillades eleverna i militärisk disciplin.

– Vi bar alltid uniform när vi ställde upp för olika ceremonier och två gånger om året var det manöver, berättar Mandy som lärde sig gå efter kompass och ligga i fält.

Vapenhantering i skolan

I nionde klass väntade två veckors vapenhantering.

– Det slapp jag. Muren revs när jag var tolv, säger hon och har svårt att förklara de överväldigande känslor som vällde fram.

– Alla kastade sig i sina bilar och körde mot närmsta gränsövergång bara för att se om det var sant.

Ögonblicket då familjen rullade in i väst glömmer hon aldrig.

– Människorna var så glada. De stod där och bjöd på kaffe, säger Mandy som fick träffa släkt hon bara hört talas om, kusinen hon brevväxlat med och fått ärva västkläder av.

– Obeskrivligt. Man kände: Nu blir det bra. Allt löser sig, säger hon och tror det var då reslusten föddes.

Alla ville ut och se världen. Att få resa vart som helst. Hur länge som helst.

Själv hann hon med Danmark, Irland och Australien innan hon upptäckte Sverige.

Mandy blir full i skratt

Hon jobbade på ett museum hemma i Halle och hade tagit en kortare semester med en kompis som också ville se vildmarken i norr.

Just den dagen hade Ante Sorra ett ärende till hotellanläggningen vid Stora Sjöfallet. Som alltid med sin Tjorre i sällskap. En ivrig norsk gråhund som genast fick korn på de okända gästerna.
”Precis alla visste att Ante farit upp på fjället med två tjejer”

– Vi hälsade på hunden och frågade om killen visste en bra stig för en dagsvandring upp på fjället. Då erbjöd han sig följa med istället...

Mandy tystnar.

Här frågar man inte så mycket. Men hon blir snart full i skratt när hon tänker tillbaka på den där första träffen. Antes mobiltelefon hade ringt i ett och varken Mandy eller kompisen förstod svenska.

– Alla, precis alla visste att Ante farit upp på fjället med två tjejer och var nyfikna.

Efteråt bjöds de på fest i en släktings kåta.

– Först tänkte jag: Gud, vars har vi hamnat!? Det är ju bara karlar här. Men det var inte så farligt. Alla var jättesnälla, bjöd på gravad sik, jojkade och berättade om samerna, berättar Mandy.

Inte så dramatiskt

Sommaren efter gick flyttlasset.

– Nog tyckte en del att det var konstigt när jag dök upp, men sa något ? nej, det gjorde ingen, säger hon fundersamt och tycker inte det var så dramatiskt.

Hon kände sig färdig med rockklubbar och tillfälliga bekantskaper.

– Det går aldrig att veta om det ska fungera. Man måste prova. Går det inte, är det ju bara att flytta tillbaka, konstaterar hon och saktar ner.

Vi passerar två hus med blick över en stillsam dimhöljd Lule-älv.

Jag frågar om vi är framme i Sörkaitum, men får snabbt lära mig att samebyn inte är en geografisk plats utan namnet på ett renskötarkooperativ där ett 30-tal företag i området ingår.

Byn heter Renhagen. Och alla som bor här, sex hushåll totalt, är samer men det är bara Ante och en till som ägnar sig åt renskötsel.

– De flesta är äldre, över 60 iallafall. Ante och jag är nog yngst, säger Mandy och svänger in vid en mindre stuga längre bort.

Brädor och annat byggmaterial kantar grusplanen. Vinternästet är inte riktigt klart än. Det får bli till hösten när de flyttat tillbaka från sommarbostället uppe i Lappviken tror Mandy.

Egen träkåta

Innan motorn tystnat tassar Taiga, en västsibirisk Laika, fram och nosar mig nyfiket om händerna innan hon slår följe ner mot stenstranden. På vägen tittar vi in i träkåtan där de röker sin fisk.

– Vi invigde den med en fest i våras, men har inte hunnit använda den så mycket mer, säger Mandy och fortsätter mot vattnet där vi slår oss ner på stenarna.

Fisket betyder mycket för hushållskassan. Och de följs alltid åt ut på älven. Hon och Ante. Lägger nät, rensar och röker.  
Det är fridfullt. Vi trivs tillsammans.

– Det är fridfullt. Vi trivs tillsammans, men perioder är vi ifrån varandra, säger Mandy och kramar Antes hand när han slår sig ner.

Deras ögon möts i värme. Att sätta ord på kärleken känns överflödigt.

I?stället redogör hon för sitt nya liv. Renarna ska flyttas till och från sommarbetet vår och höst och ibland tar Ante kortare jobb i gruvan för att få det att gå ihop.

Dyrt med renar

– Det kostar massor att ha renar. Skotrar, bensin och foder. Om vintern behöver var och en minst 1,5 kilo foder per dag. Har du 50 blir det en hel del, säger Mandy som ansvarar för renarna när de är i hägnet på tomten.

Ett hårt jobb i minus trettio grader.

– Säckarna ligger på 40 kilo, så det blir en del släpande när de ska utfordras två gånger om dagen, säger hon.

Kulturarvet är viktigt

Så länge det bara går vill de ändå försöka leva här. Inte bara för sin egen skull. Ett kulturarv riskerar gå förlorat om alla ger upp menar Mandy och beundrar dem som har styrkan att stanna.

Samerna har ett eget parlament

Caroline Hougner