”Jag gav mig tusan på att komma tillbaka”

Leila fick femtio procents chans att överleva – ett år senare är hon återställd – tack vare träningen

Leila Söderholm var i sitt livs toppform. Hon coachade dessutom andra i hälsa.

Men så fick hon tarmcancer och femtio procents chans att överleva.

– Min första tanke var att ge upp, men så tänkte jag att jag bara var fånge i min kropp och gav mig tusan på att komma tillbaka.

Förra hösten kände Leila Söderholm att hon aldrig varit så vältränad.

– ”Det är så coolt”, sa jag till min man, ”jag är 39 år och har aldrig känt mig i så bra form!”

Sedan tio år tillbaka hade hon drivit sitt eget företag och coachat flera hundra människor i träning och kost.

– Jag var aldrig sjuk och kände mig stark som Pippi Långstrump. Odödlig.

Men det var något litet som ­irriterade Leila, och det var att hon var tvungen att gå på toaletten flera gånger om dagen. Men eftersom hon åt mycket kål och bönor tänkte hon att det berodde på det.

– Jag är ingen orolig människa,­ och tyckte väl inte det var så konstigt att jag var kackig i magen.­

En dag upptäckte Leila blod i avföringen och kände att det var dags att kontakta sjukhuset. Hon genomgick en undersökning och det visade sig att hon hade en elakartad tumör, stor som en kiwi, i tarmen.

Hon hade tur att den blivit ­inflammerad och börjat blöda. ­Annars hade hon troligen inte upptäckt den i tid eftersom hon inte haft ont och heller inte gått ner i vikt.

– Jag blev så fruktansvärt ­besviken. Jag om någon hade ju verkligen skött mig. Det var så ­ironiskt att jag skulle drabbas. Jag började fundera på vad jag gjort för fel – var det lördagsgodiset? Sedan fick jag veta att cancern är genetisk hos mig. Det var en lättnad.

Nästa dag röntgades Leila, och troligen hade tumören växt genom­ tarmväggen och vidare ut i kroppen.­

Hon fick femtio procents chans att överleva.

– Det var vidrigt. Det var som att sitta framför två spelkort som jag inte fick tjuvkika på. Det ena betydde död och det andra att jag skulle få fortsätta leva.

Det är svårt att förstå att det bara är ett år sedan Leila insjuknade. Hon är redan i form igen och hon sprudlar av energi. Barnen­ är hemma och de vimlar runt sin mamma som ömsom svarar­ på ­deras frågor om de får äta upp ­ananasen och klättra i äppel­trädet, ömsom på våra frågor om cancer och dödsångest.

– Det knyter sig i bröstet när jag tänker på den där tiden när jag inte visste om jag skulle överleva. Jag kan nästan inte prata om hur det var att förbereda sig för att dö i från barnen. Varför skaffar man barn när det är så smärtsamt att skiljas från dem?

Leila fick ett datum i januari när hon skulle opereras och hon planerade­ att jobba fram till dess. Hon anställde instruktörer för att ta över träningarna. Och så skrev hon ett brev till alla sina kunder.

– Det tog säkert tre dagar innan jag vågade skicka på ”send-knappen”. Men jag ville ändå ­berätta om cancern.

Ett par vänner sa till Leila att hon inte skulle berätta för folk var cancern satt.

– Men herregud, alla bajsar ju! Allt blir enklare om vi är öppna om saker och ting.

Veckorna fram till operationen var märkliga. För första gången sov Leila hela nätterna. En djup, drömlös sömn.

– Annars ligger jag alltid och funderar på en massa saker, räknar på skatten och får bra idéer som jag måste skriva ner. Men plötsligt stängde hjärnan ner, det var som att ingenting – förutom att bli frisk – var viktigt längre.

När hon vaknade på morgnarna hade hon för några sekunder glömt att hon hade cancer. Men snart kastades hon tillbaka till verkligheten igen.

– Sådär var det hela tiden. Jag kunde sitta och dricka kaffe och tänka att livet var skönt när jag plötsligt slogs av tanken: ”Ja just ja, jag ska ju dö snart”.

I slutet av januari togs tumören bort. Och det visade sig att den inte hade spritt sig.

– Det var så otroligt skönt att få det beskedet. Jag kunde koncentrera mig på att bli frisk.

Men det var en smärre chock­ att vakna – på magen satt nu en stomi­påse som läkarna inte visste om Leila någonsin skulle bli av med. Dessutom hade urinblåsan­ skadats under operationen och Leila kunde inte kissa. Fort­farande måste hon tappa urin­blåsan två gånger om dagen.

– Ovanpå allt fick jag svamp i halsen som en reaktion på all antibiotika. Jag blev kvar två extra veckor på sjukhuset och tappade säkert ytterligare tio kilo eftersom­ jag inte kunde äta. Jag började gråta när jag såg mig i spegeln, jag såg ut som en fågelunge.

Leila hade, övertygad om ­träningens helande kraft, tagit­ med sig hantlarna till sjukhuset.­ I dag skrattar hon lite när hon berättar­ det.

– Hade jag inte haft sådan otur på sjukhuset hade jag kanske kunnat träna, men i det skick jag var fanns det inte en chans.

Hon kom hem, men hade knappt några krafter alls. Hon satt i fåtöljen i vardagsrummet, och bara satt.

– Jo, här tillbringade jag dag­arna.­ Min man ställde klockan och hjälpte mig att byta påse och påminde mig om när jag måste tömma urinblåsan. Samtidigt lyckades han hålla ställningarna med barnen, deras vardag skulle ju fungera som vanligt. Jag fattar inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Så småningom lyckades Leila börja äta igen och krafterna återvände. Hon minns det första träningspasset. Det var i slutet av februari, en månad efter operationen.

– Jag gick till brevlådan. Hasade fram som en gammal tant, kunde inte lyfta fötterna. Jag kom­mer ihåg att stomipåsen var tung och att jag inte kunde räta på över­kroppen. Min första tanke var att bara ge upp. Jag kände inte igen mig själv, den här hasande kvinnan var inte jag. Men sen tänkte jag att jag bara är fånge i den här kroppen. Och så bestämde­ jag mig för att ta tag i allt igen.

Hon började med små mål, egentligen fick hon inte bära mer än ett mjölkpaket men hon testade­ försiktigt med lätta vikter.­ Leila visar bilder från träningen och utbrister: ”Min läkare hade inte blivit glad om han såg det här.”

En av hennes bästa kompisar­ bokade en resa till Mallorca i mars. Leila protesterade och sa att hon aldrig skulle fixa det. Men kompisen insisterade och de åkte i väg.

– Då vände det rejält. Det var så underbart att ha kontroll över sitt liv igen. Det var som att få ­livet tillbaka.

En månad senare togs påsen bort och tarmen lades tillbaka på sin plats. Leila fortsatte att träna, en kroppsdel i taget. Och i augusti började hon jobba halvtid.

Var styrkan kommer i från vet hon inte. Hon har alltid varit­ så här, säger hon. Bestämd och övertygad om att aldrig ge upp.

– Jag pressar mig själv ganska hårt och berättar alltid för alla vad jag har för planer. På så sätt måste jag ju genomföra dem. Man vill ju inte skämmas, säger hon och skrattar.

I dag är hon nästan lika stark som innan hon blev sjuk. Men kroppen är skör. Hon får ont i ryggen av en nysning.

– Men av träningen har jag vant mig vid att det gör ont ibland.­ Jag vet att man inte får betalt på en gång utan att man måste kämpa.

Hon säger att man inte kan skydda sig mot alla sjukdomar med träning och rätt mat. Men man kommer tillbaka mycket snabbare och klarar motgångar bättre om kroppen är stark.

– Familjen har alltid varit viktigast, men efteratt jag blev sjuk ­prioriterar jag tiden med dem ännu mer. Nu ser jag verkligen till att stänga av mobilen och dra ur telefonjacket när jag inte jobbar. Att få vara med barnen var det enda jag längtade efter när jag låg i sjukhussängen.