”Jag är van vid att ha ont varje dag”

I tolv år har Jenny Karevik, 25, levt med reumatism och en smärta som skär som en sågklinga genom handlederna. Ändå ser hon friskare ut än de flesta.

– Jag måste acceptera sjukdomen. Annars blir den bara värre, säger hon.

Jenny dukar fram kaffe och visar runt i lägenheten och berättar om när hon var med i tv-programmet ”Idol”. Allt på en och samma gång. Hennes mamma Sofi Karevik, 47, faller henne i talet ibland. De har en förmåga att skratta på samma ställen och fylla i varandras meningar. Men så står de också varandra väldigt nära.

Båda har fått diagnosen reumatism. Jenny redan som sextonåring och hennes mamma Sofi inte förrän flera år efter Jennys sjukdom brutit ut.

Smäll i knäet

Jenny var 13 år och gick i idrottsklass när hon som vanligt en dag värmde upp inför fotbollsträningen. Plötsligt small det till i knäet. Hon kände en ilning genom kroppen och föll ihop. Läkarna trodde att knäet var överansträngt och sa åt henne att vila. Men knäet svullnade upp och blev blått.

– Det var mamma som propsade på att jag skulle undersökas ordentligt, hon förstod att det var något annat, säger Jenny.

Hela högstadiet gick utan att Jenny fick någon diagnos.

– Jag var stel och kom inte upp ur sängen själv. Jag gick på kryckor och kunde inte klä på mig själv. Första året på gymnasiet kom läkarna äntligen fram till att det var reumatism, säger Jenny.

Eftersom sjukdomen är ärftligt fick hon frågan om fler i familjen var drabbade. Jenny svarade nej. Sofi hade ännu inte blivit sjuk.

– Men när vi undersöte saken visade det sig att flera kvinnor i släkten är drabbade, säger Sofi.

"Jag såg ut som en krabba"

Själv var hon i fyrtioårsåldern när sjukdomen bröt ut. Det började med en odefinierbar värk i armen. Till slut kunde hon inte använda någon av armarna.

– Jag såg ut som en krabba. Jag var stel från axlarna till fingrarna. Under en period kunde jag inte ens borsta tänderna själv, säger Sofi.

Sjukdomen går i skov. Vissa dagar är bättre, andra sämre.

– Det kan vara svårt att ha så ont men ändå se frisk ut. Jag har lärt mig att säga till om jag behöver hjälp med något. Jag är van att ha någon sorts smärta någonstans i kroppen varje dag. I dag har jag ont i händerna, säger Jenny.

Hon sträcker fram händerna och visar kring handlederna.

– Tänk dig en tandad sågklinga som går genom skelettet på samma ställe dygnet runt.

Sofi beskriver sin värk som en molande tandvärk.

– Ni ser, mina fingrar är tjocka och svullna. Men jag är glad att det här fingret inte har förändrats, säger Sofi och visar vänster ringfinger där förlovningsringen blänker.

Det är hennes fästman och barnen som ger henne motivation att inte gå upp i smärtan.

För Jenny är musiken drivkraften. Hon har alltid sjungit och förra året var hon med i tv-programmet ”Idol”. På klippen från programmet säger hon innan hon går in till juryn: ”Nu jäklar visar jag att jag kan och jag ska – oavsett om det gör ont eller inte.”

”Tänk positivt”

Under våren har hon arbetat hårt med sin musik även de dagar hon helst inte ville kliva ur sängen.

– Det enda råd jag har till människor med kronisk smärta är att de ska tänka positivt. Omge dig med glada människor som ger energi och hitta på något roligt så fort de negativa tankarna kommer. Ta en fika med en kompis, titta i affärer – gör något som piggar upp!

Jenny och Sofi tar ofta en shoppingtur tillsammans när de behöver distrahera sig.

– Men härom dagen blev vi så trötta båda två att vi till slut började sluddra när vi pratade med varandra, säger Sofi och skrattar.

– Så vi tog bussen hem, säger Jenny.

Inga mediciner

Sofi får cellgifter och kortison mot reumatismen, men de hjälper inte som hon hoppats. Nyligen har hon provat en ny medicin som hon får via dropp som har visat sig fungera. Jenny slutade med cellgifterna på eget bevåg utan att läkarna visste om det. Hon mådde illa av dem och känner sig piggare utan.

– Och hon är så envis att det faktiskt fungerar, säger Sofi.

Nu äter Jenny bara mediciner när smärtan är outhärdlig.

– Det handlar om inställning. Jag har accepterat min sjukdom och då blir den inte värre, säger Jenny.