När vi tänker på Leopard 2 och Archer är jag rädd att vi glömmer Kirill
När Ryssland först anföll Ukraina hade många av oss som lever med känslorna alldeles under huden svårt att orientera oss i den nya verkligheten. Viljan att hjälpa var stark. Pengarna rasade in till hjälporganisationer.
Och alla pratade om kriget. I fikahörnan på jobbet, på tunnelbanan, på varje aw – som vi trots allt unnade oss.
Ett år har snart gått och mycket har tystnat.
Medier rapporterar i allt mindre utsträckning om människorna. Däremot väldigt mycket om olika vapensystem och strategier på slagfältet. Och nu i dagarna: stridsvagnarnas kapacitet.
Som om de vore Zlatan eller Messi. I vilken form är de? Klarar de närkamp? Hur länge kan de hålla fienden på avstånd?
Jag vill i stället läsa om de som tvingats stanna eller kanske aldrig ville lämna sitt land.
Oavsett vad Nyamko Sabuni och Calle Schulman än hävde ur sig om att de skulle dra härifrån är det knappast en självklarhet när du står inför valet. Vi har ju för det första en totalförsvarsplikt, men även om flykt är möjlig: Fly till vad?
Ett annat land, där du inget är? Där du på pappret inte ens finns.
Min morfar hatade kriget och önskade det inte ens sin värsta fiende, vilket då förstås var Ryssland.
Men vart skulle han ta vägen?
En sjuttonårig finländare utan pengar. Det blev raka vägen till fronten.
Sånt är livet.
Jag tänker på honom när jag tänker på kriget i Ukraina.
Jag vill läsa om människorna, som liksom han, blev kvar. De som nu är i en vardag som inte är människovärdig. En parentes i väntan på, antar jag, fred. Och jag vill läsa mindre om hur skakande det var för svenskarna när vattendunkarna var slut i butikerna.
Jag är inte bättre.
Först kom kriget och jag tänkte på det ukrainska folket. Sedan gick månaderna och plötsligt handlade det mest om mig.
Om den ångest jag får. Hur rädd jag är.
Ja, jag borde skämmas.
Det är inte jag som har barn som i ett års tid tvingats fly till skyddsrum.
Man kan tänka sig att de här små små barnen i små små kläder äter mellis på förskolan. Och plötsligt ljuder larmet. Håll mitt barn vid liv, blir antagligen det enda kravet – eller önskemålet. Inga förväntningar på teateraktiviteter eller kortare vilostunder (för Olle är helt omöjlig att lägga till kvällen och ni vet hur det blir med egentid).
Förstås är man sig själv närmast. Men om vi bara fokuserar på Leopard 2 och Archer är jag rädd att vi glömmer Kirill, en ettåring som dödades i ett av alla anfall mot civila mål. Bilderna är fruktansvärda. Mamma Marinas tröja är färgad av blodet och hennes pojkvän Fedor håller barnet i famnen, när de springer in på sjukhuset. Det är en familj i total söndring.
Jag är rädd att vi glömmer sexåriga Svyatoslav. Jag vill veta vad han tittade på i sin Ipad i skyddsrummet. Lindrade det skräcken?
Jag är rädd att vi glömmer kvinnorna som föder barn i skyddsrum. Om barnen som ligger på neonatal och måste forslas ner i säkerhet.
Inget har slutat pågå.
Och ja, det är ”så jobbigt” att se bilder på barn som lider.
Men kom då ihåg att det är inte du, inte dina barn, och helvetet på jorden är inte här.
