Att ta sig till stranden med flera barn är hemskare än hemskare
En text om galenskapen med barn om sommaren
Att vara mamma på sommaren är att vara inlåst i en målning av Salvador Dalí. Allt är absurt och vridet och snett och det enda man vill göra är att dra den där smälta klockan över sin kropp och vakna när det är nitton grader, ljummen kväll, barnen tittar på SVT Play och Joachim har grillat grön paprika.
Att lämna ett hus tillsammans med barn är hemskt.
Att lämna ett hus tillsammans med många barn är hemskare.
Att lämna ett hus med många barn för att ta sig till stranden är kanske inte det hemskaste som finns, men det är ändå hemskare än hemskare.
Jag vill bara sitta i vattenbrynet med ett och ett halvt-åringen och gegga med sanden. Men hur kommer jag dit i trettiogradig värme utan att förlora förståndet?
Igår väntade vi tills de hetaste timmarna var över. Vi bestämde oss för att bara packa ner lite frukt och vatten, resten får vi köpa där. För om vi ska laga mat och packa ner så faller höstlöven innan vi är framme.
I bilen förklarar jag läget.
”Nu är det så här: vi har bara med oss frukt och vatten, vi ska köpa mat på badplatsen, men pappa och jag bestämmer när vi gör det. Jag vill inte höra så mycket som hälften av ett tjat om mat när vi kommer fram. Är det förstått?”
När vi har parkerat mellan en Volvo och en Volvo frågar någon:
”När ska vi äta?”
Brodern till detta barn vill veta:
”Har vi med oss något att äta?”
Mantrar sinnesrobönen tyst för mig själv, med insprängda kväva svordomar på rätt ställen.
Ge mig den jävla sinnesron att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag fucking aldrig kan och förstånd att inse skillnaden.
”Vi har BARA med oss frukt och vatten, vi ska köpa mat, men det blir lite senare. Inte ett ljud till vill jag höra om mat, det händer när det händer.”
”Vad ska vi äta? Har de pommes frites?”
Jag skrattar en galen mans skratt eftersom det är det enda ofarliga sättet att få ut det jag verkligen känner.
Att vara mamma på sommaren är att vara inlåst i en målning av Salvador Dalí. Allt är absurt och vridet och snett och det enda man vill göra är att dra den där smälta klockan över sin kropp och vakna när det är nitton grader, ljummen kväll, barnen tittar på SVT Play och Joachim har grillat grön paprika.
De hade pommes frites förresten.
Men inga vegetariska alternativ. Så mamman fick en pommes frites-låda med en stor klick bearnaise i mitten. Och det hjälper mot nästan allt.
Jag tar ett snabbt ensamdopp precis innan vi ska åka hem. Vågorna slår mot ansiktet. Jag älskar att få stryk av naturen, detta våta självskadebeteende.
Om jag simmar över till andra sidan så blir det en lugn kväll för mig, tänker jag.
Men så väljer jag att simma tillbaka.
Jag tänker på den gröna paprikan.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
Hur mycket frihet vågar man ge ett barn?