10 punkter – här är vad MP inte förstår
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-06-10
Miljöparties grundare Per Gahrton: Jag blev rejält utskälld – men aldrig utrensad
DEBATT. För fyrtio år sedan befann jag mig i ungefär samma situation som MP-riksdagsledamöterna Carl Schlyter och Valter Mutt. Jag var riksdagsledamot för ett litet parti som ingick i en koalitionsregering med bland annat ett betydligt större parti – Moderaterna – som jag hade lika litet sympati för som många av dagens MP-are har för Socialdemokraterna. Ändå motsatte jag mig inte FP:s medverkan i regeringen. Det fanns många skäl för, inte minst att det var första gången sedan 1932 som ”enpartiväldet” bröts.
Precis som Schlyter och Mutt var jag besvärlig och vägrade ibland att följa partiledningens röstningsdirektiv, framförallt när jag uppfattade att det var jag som stod för de socialliberala värderingarna. För detta blev jag flera gånger rejält utskälld – bakom riksdagsgruppens lyckta dörrar. Utrensad eller berövad någon viktig politisk post blev jag aldrig – tack för det Per Ahlmark och Ola Ullsten (dåvarande partiledare).
Att jag ändå tillslut lämnade FP hade helt andra och djupare orsaker, jag fick helt enkelt andra åsikter än partiet, slutade vara liberal och blev ekologist. Då skulle jag förstås inte fortsätta att vara medlem i ett liberalt parti.
Men varför tog då inte Ahlmark och/eller Ullsten i med hårdhandskarna och slängde ut mig från alla utskott och utredningar om främst sociala frågor?
Jag har inte frågat dem men kan tänka mig att det beror på att de hade en annan och korrektare tolkning av ”partipiskan” än dagens MP-ledning:
1. 1970-talets FP-ledning tog grundlagens ord om riksdagsledamöters oinskränkta rätt och väcka förslag, yttra sig, rösta efter övertygelse etcetera på större allvar än dagens MP-ledning.
2. 1970-talets FP-ledning insåg bättre än dagens MP-ledning att partier för det mesta håller ihop utan partipiska av den enkla anledningen att partimedlemmarna och inte minst riksdagsledamöterna valt just det partiet för att de gillar det partiets politik.
3. 1970-talets FP-ledning förstod bättre än dagens MP-ledning att koalitionsregerande inte kräver att samtliga ledamöter i koalitionspartiernas riksdagsgrupper alltid röstar lika, utan att vad som krävs är att tillräckligt många röstar för regeringen för att regeringen ska få majoritet.
4. 1970-talets FP-ledning tycks ha haft en högre uppfattning om väljarnas förståndsgåvor än dagens MP-ledning eftersom det är uppenbart att de flesta väljare begriper att en kompromissprodukt aldrig uttrycker samtliga kompromissparters djupa övertygelse, vilket medför att om konstgjord enighet tvingas fram genom hårda kontrollmetoder bidrar det till att minska, inte till att öka, väljarnas tilltro till det partiets ärliga uppsåt.
5. 1970-talets FP-ledning tycks också bättre än dagens MP-ledning ha förstått att riksdagsledamöter normalt är rationella personer som det är bättre att samtala med än att utöva hot mot.
6. 1970-talets FP-ledning verkar ha begripit att också de ”besvärligaste” riksdagsledamöter i ett regeringsparti normalt vill att regeringen ska överleva och därför begränsar sin avvikande röstning till ett fåtal frågor där deras röstning dessutom inte påverkar riksdagens beslut – alltså precis som jag gjorde på 70-talet och några MP-are gjort nu.
7. 1970-talets FP-ledning drog därför den korrekta slutsatsen att det såväl för koalitionsregeringens fortlevnad som för det egna partiets förtroende är bättre att tillåta några avvikande demonstrationsröstningar som inte påverkar riksdagsbeslutet än att med disciplinära metoder framtvinga total konstgjord sammanhållning.
8. 1970-talets FP-ledning begrep att om den hade ingripit bestraffande mot mig skulle det ha skadat FP mer än mig, vänt offentlighetens uppmärksamhet bort från sakpolitiken till frossande och rotande i verkliga eller inbillade interna personkonflikter i partiet – alltså exakt det som dagens MP-ledning nu lyckats åstadkomma.
9. FP-ledningens hantering av enskilda ledamöters behov av att någon enstaka gång följa sitt samvete istället för att rösta för en koalitionskompromiss bidrog till att det borgerliga koalitionsregerandet trots enorma svårigheter faktiskt överlevde två partiavhopp och ett val.
10. Jag tror faktiskt inte att det är en tillfällighet att det var FP, det minst auktoritära av koalitionspartierna, som var det enda borgerliga parti som satt med i samtliga fyra borgerliga regeringar 1976-1982 – något att tänka på för de MP-ledare som nu tycks agera enligt principen ”regeringsmakten framför allt”.
Faktum är att väljarkåren är så vis att den inte alltid ger mest makt åt dem som öppnast och girigast griper efter den. Det råder lyckligtvis inte alltid ett motsatsförhållande mellan ideologisk övertygelse och legitim önskan att via regeringsmakt få inflytande för denna övertygelse.
Per Gahrton, en av initiativtagarna till att bilda Miljöpartiet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.