Sveriges nya underklass
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-10
Hans Tilly: Jobbtrafficking är en realitet
En ny underklass, ”socialgrupp 5”, växer fram i Sverige. Den finns mitt bland oss och är delvis underjordisk och dold.
Utmärkande drag för människorna i denna grupp är att de bor uselt, saknar arbete eller jobbar i dåliga och farliga miljöer med svältlöner, har torftig fritid och står utanför grundläggande social trygghet.
Många kommer från andra länder. Genom politiska beslut pressas allt fler svenskar ut ur trygghetssystemen för arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer och in i den nya underklassen. De förutsätts söka och ta jobb till vilka villkor som helst.
Här finns det verkliga utanförskapet, ännu inte större än att det går att hantera. Och räknat i människor mycket mindre än regeringens påstådda utanförskap på 1,5 miljoner (inkluderande allt från snuviga och dödssjuka till föräldralediga och harmoniska avtalspensionärer).
I byggbranschen har våra fackliga företrädare gett sig ut på byggandets bakgårdar. Där har man funnit miserabla arbetsmiljöer, fuskbyggande, låga och ofta svarta löner och boende mitt i byggbråten. Jobbtrafficking är en realitet i Sverige.
I detta fackliga vardagsjobb känner jag ett starkt folkligt, ett växande massmedialt, men också ett sviktande politiskt stöd. Även branschens små och medelstora företag hejar på oss, eftersom vi åstadkommer konkurrensneutralitet. För seriösa småföretagare är det en plåga att lämna anbud och prisuppgifter som används för att pressa priser på svart- och gråjobb.
Storföretagen har länge exploaterat den nya underklassen genom slapp och slarvig användning av underentreprenörer.
Arbetsmiljöverkets inspektörer är viktiga samspelare. Men där har arbetsmarknadsdepartementets ledning aviserat stora nedskärningar. De allt fler poliserna ser jag sällan och åklagarmyndigheterna prioriterar ofta annat än arbetsmiljömål.
Vårt främsta fackliga vapen är kollektivavtal. Efter konflikten med lettiska Laval i Vaxholm 2004 har det varit lättare att teckna sådana enligt god svensk tradition, det vill säga för alla på området oavsett medlemskap.
Men om det ska fungera måste vi få insyn i löneutbetalningarna, något som byggandets största arbetsgivarorganisation, Sveriges Byggindustrier, bekämpar med sin allt mer upprustade juridiska vapenarsenal.
I skolbygget i Vaxholm var de lettiska lönerna 35 kronor i timmen och de svenska, som utgick 2005 då bygget fullföljdes av NCC, 160 kronor.
Det är uppenbart att de europeiska domstolarna, denna nya beslutsnivå för svenska angelägenheter, tycker att det är OK med lönedumpning. De sympatiserar också med införande av politiskt beslutade minimilöner, den nya underklassens svältlön.
Glädjande nog fick Byggnads på LO-kongressen gehör för att sätta press på regeringen när det gäller att stå emot hotet från den europeiska juridiska maktfullkomligheten på arbetsmarknaden. Det behövs ytterligare politiska åtgärder:
En politik för bostadsbyggande och bostadsupplåtelser så att också invandrare kan bo anständigt.
Sociala reformer så att trygghetssystemen skyddar i stället för att slå ut utsatta människor.
En humanisering av arbetslivet med ordning och reda, tydliga anställningsformer, kunskapsfrämjande och begränsning av påtvingat företagande med f-skattesedlar.
En social och realistisk migrationspolitik med respekt för fattade beslut och med medvetande om att hundratals miljoner människor i fattiga och förtryckta delar av världen gärna flyttar till välfärdssamhällen.
Anita Normark, generalsekreterare i bygg- och träinternationalen skriver i min och Håkan Olanders bok, ”Jobbtrafficking – så skapas den nya underklassen”, som publiceras i dag, ”Till en fattig by kommer en fixare som erbjuder attraktiva jobb långt bort, resa och goda inkomster som delvis kan skickas hem. Och så tar han och uthyrningsföretag hutlöst betalt. Pengar som de fattiga människorna skrapar ihop av besparingar, genom att sälja en del av det lilla de har och med lån.”
Enligt svenska gränspoliser är standardpriset för en äventyrlig resa (ibland i container) och till ett ovisst öde i Sverige motsvarande 100 000 kronor.
Vad blir priset för en paketresa med flyg till ett skräpjobb i Tobias Billströms nya arbetsgivarstyrda arbetskraftinvandring?
Dagens debattör
Hans Tilly
58 år, ordförande Byggnads, Stockholm.