Trist och torftigt med republik

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-23

PJ Anders Linder: Partipolitik fungerar inte som ersättning för den nationella symbolen

Stabila, demokratiska monarkier ser till att förbli monarkier. De europeiska länder som har bytt statsskick under 1900-talet har inte valt republiken för att modellen ter sig attraktiv, utan för att monarkin av något skäl har blivit omöjlig att upprätthålla. Det konstaterar Oxford-professorn Vernon Bogdanor i sitt redan klassiska verk om monarkin och konstitutionen.

Man letar förgäves efter demokratiska stater som i oträngt mål och efter moget övervägande har bestämt sig för att hiva sin monarki över bord, och när man läser Republikanska föreningen (8/5) och republikanen Per Svensson (13/5) förstår man varför. Vad de har att erbjuda är alltför torftigt.

Republikanska föreningen (RepF) vill helt sonika avskaffa statschefsämbetet och låta statsministern och talmannen dela på kungens uppgifter. Statsministern ska ta hand om de utrikes plikterna och talmannen om de inrikes. Det blir mer ”kostnadseffektivt” så.

Till att börja med kan man undra hur upprymda Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin blir vid tanken på att statsministerkalendern ska fyllas på med en rad nya, representativa åtaganden. Och hur mycket kommer kommuner, företag och föreningar att glädjas över det ”kostnadseffektiva” i att deras jubileer, invigningar och andra högtidliga arrangemang bevistas av Per Westerberg i stället för kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria?

I dag har drygt 120 svenska allmännyttiga organisationer en medlem av kungafamiljen som hedersledamot eller beskyddare. Är tanken att M-toppen borde dela även på dessa hedersuppdrag – och vad tycker man i så fall hos Svenska turistföreningen, Barncancerfonden, Förbundet Ung Företagsamhet och alla de andra? Fungerar partipolitiken som fullgod ersättning för den nationella symboliken?

Ändå är det värre med likgiltigheten inför ökad maktkoncentration. Den lilla maktdelning som finns i svensk politik är just att statschefsämbetet inte står till det dominerande partiets förfogande. Kungen saknar formell makt, men att Sverige är en monarki garanterar att den nationella symboliken hålls skild från den politiska maktutövningen.

I RepF:s modell gör man sig av med den uppdelningen, så om den gällt i dag hade Moderaterna bemannat hela den högsta statsledningen. Vid rödgrönt styre skulle Socialdemokraterna få total kontroll av ett slag som de aldrig uppnådde under Göran Persson.

Per Svensson föreslår folkvald president, men när han gör ett förhoppningsfullt scenario slutar det med att Margot Wallström blir statschef. Vi ska alltså ersätta en flerhundraårig och partipolitiskt neutral institution med ett system som på sin mest lyckosamma dag producerar en före detta EU-kommissionär, vars profil är tillräckligt diffus för att inte stöka till det för mycket i politiken, men som två tredjedelar av svenska folket ändå kommer att uppfatta som företrädare för en rörelse som man inte stöder.

Vad ska det tjäna till? På den punkten är RepF och Per Svensson lika litet övertygande.

De gillar inte monarkin, men vad gör den för skada? På den frågan möts man av skällsord men inte av lödiga argument. Det ska rivas för rivandets egen skull.

RepF använder opinionen som sitt främsta argument. Det är som att lägga ut björnskinnannonser på Blocket innan man har blivit godkänd i jägarexamen. Det stämmer att stödet för monarkin sjunker i den senaste SOM-undersökningen, men man får ändå ha proportionerna klara för sig. På frågan om vi ska ersätta monarkin med en vald president är det 60 procent som tycker att det är en dålig idé och 17 procent som tycker att det verkar bra.

När Sifo i februari 2010 ställde frågan om vi ska avskaffa eller behålla monarkin blev resultatet 76–18 i monarkins favör. Det är inte så svårt att förstå. Monarkin bidrar med kontinuitet, historisk förankring och samhörighet i en tid när mycket drar oss isär, och den ser till att rollen som symbol för nationen hålls utanför det politiska maktspelet.

Det är alltid några som blir provocerade av bröllopsfirande och levande historia. Republikanerna kan säkert nå upp i sina eftertraktade 6 000 medlemmar (ungefär lika många som Kungliga svenska segelsällskapet, KSSS) under året, men väntan på republiken lär kräva större tålamod.

PJ Anders Linder