Det är inte parfym barnen behöver

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-05

Kent Härstedt(S): Carola, du borde ha väntat med att åka till Haiti

I Aftonbladet den 3 februari läser jag en artikel i tidningen om ditt besök på Haiti som jag vet har upprört många – också mig.

Först vill jag säga att jag känner stor respekt för att du, Carola, har ett genuint engagemang för haitierna och en omtanke om människor i nöd. När jordbävningen slog till mot landet var det få människor som överhuvudtaget kände till landet Haiti och än mindre den fattigdom och det armod som fanns och finns i landet. Ditt engagemang har funnits där längre än så.

Haiti uppstod inte ur jordbävningen, även om vi nästan kan förledas att tro det. För första gången på riktigt länge pratas det om Haiti, medias massiva exponering av lidandet och förödelsen har fått många, många att vilja hjälpa till och bidra. Det är naturligt och mänskligt men det är också svårt att göra det på rätt sätt.

Redan före denna tragedi var Haiti ett av världens fattigaste och mest korrupta länder. Ett land med svag samhällsstruktur, där naturkatastrofer, dålig ekonomi och hungriga magar är vardag. Befolkningen var hårt prövad. Man kan tala om en tyst katastrof. Ett omfattande lidande som sällan får något utrymme.

Jordbävningskatastrofen har på några korta ögonblick på ett fruktansvärt och brutalt sätt förvärrat situationen och har slagit ut den svaga infrastruktur som fanns i landet. Enligt Haitis premiärminister Jean-Max Bellerive har mer än 200?000 personer mist sina liv. Oräkneliga har skadats och fått psykiska men. 4?000 personer har akut amputerats och många barn har blivit föräldra- och hemlösa.

Jordbävningen i Haiti är framför allt barnens katastrof. Nästan 40 procent av befolkningen är under 14 år och många av dem riskerar att drabbas av en andra katastrof i form av livshotande sjukdomar och övergrepp. Barnen är extremt sårbara i den här situationen. Och om några månader börjar orkansäsongen.

Familjers liv slås i spillror, barn förlorar sina föräldrar eller kommer ifrån dem och vi ser på avstånd på via media när samhället bokstavligt talat rasar sönder och samman. I dessa dagar pågår hungerdemonstrationer i desperation i såväl den övergivna huvudstaden Port-au-Prince som i olika flyktingläger. Hjälpen når ännu inte fram tillräckligt snabbt och i tillräcklig omfattning.

Det är professionell katastrofhantering som nu behövs. Säkerhetspersonal och biståndsorganisationer är i detta läge oerhört selektiva i vilka de väljer att sända till Haiti, detta för att de ska kunna vara till nytta och inte utgöra en belastning på den begränsade mat, logistik och säkerhet som finns att tillgå.

Vad landet inte behöver i detta läge är katastrofturism där enskilda söker stilla sitt samvete eller att försöka vinna uppmärksamhet för den ena biståndsorganisationen framför den andra.

Oavsett hur väl vi vill, så blir varje individ som i detta läge åker till Haiti och inte har en uttalad professionell roll i katastrofhanteringen i exempelvis sjukvård, säkerhet, samordning, eller för den delen media en belastning på de begränsade resurser som finns att tillgå. Just nu finns det över 500 hjälparbetare som tältar i närheten av flygplatsen utan tillräcklig tillgång till toaletter eller andra nödvändiga arrangemang. Fordon och tillförlitliga telefoner är en bristvara. FN på plats i Port-au-Prince vädjar om fri väg för hjälpkonvojer och att privatbilism skall undvikas på de smala och delvis förstörda vägarna.

Tusentals och åter tusentals barn behöver akut hjälp. I första hand handlar det om hjälp i form av sjukvård, vatten, mat och tak över huvudet. Men barnen behöver också skydd, trygghet och psykiskt stöd. Många av dem riskerar att bli utsatta för övergrepp eller bli bortförda, i värsta fall föras ut ur landet. Organisationer som Unicef för barn i säkerhet, registrerar dem och hjälper till att söka efter deras familj. Samtidigt som barnen genomlider ofattbara dagar och veckor måste de också få möjlighet att skratta, leka och vara barn.

Det krävs ett omfattade stöd och massiva insatser för återuppbyggnadsarbetet i det sönderslagna landet för lång tid framöver. Dessutom är det viktigt att man i det akuta hjälparbetet tänker på hur den långsiktiga återuppbyggnaden ska organiseras. De problem som hindrat Haitis utveckling måste lösas så att vi lägger en stabil grund för Haiti och för barnens framtid.

Skolundervisning är A och O för att barnen ska komma tillbaka till någorlunda normala vardagsrutiner men också för att återhämta sig från de upplevelser de varit med om. Det är också mycket viktigt för att de inte ska stanna i sin utveckling. Framtidshopp och framtidstro börjar i skolan.

Så Carola, det är bra att du åker till Haiti – men gör det när den akuta katastrofinsatsen är över. Modernt effektivt bistånd är inte enkelt, fel utfört stjälper vi mer än hjälper. Och både du och jag har ett ansvar mot våra barn. Om vi vill att de skall vara med och förstå och hjälpa de nödlidande barnen på Haiti så måste vi förklara hur barnen faktiskt har det och att det finns väldigt mycket de behöver före en flaska parfym i detta läge.

Kent Härstedt