Folkets åsikter är inte till salu
Ett ja eller ett nej till euron är en absolut avgörande fråga, hävdas det. Men börjar vi inte i dessa dagar ana en fråga som de närmaste åren kommer att betyda mer för oss?
Aldrig tidigare har så många betalda opinionsbildare agerat i ett svenskt val av något slag. De olika ja-partierna och Svenskt Näringsliv avlönar tusentals kampanjmedarbetare. Exakt hur fördelningen är mellan ja- och nejsidan är omöjligt att få reda på men av vad vi ser omkring oss så torde det gå minst tio betalda ja-propagandister på varje motsvarande för nejsidan.
Vad gäller affischer, annonser i tidningar och upptryckt valmaterial, synes fördelningen vara densamma. Minst tiofalt mer för ja-sidan än för nej-sidan.
Ja-sidan anlitar för detta ett stort antal såväl svenska som internationellt framträdande pr-byråer och lobbyister av olika slag. En del av dem lär ha haft avgörande betydelse för att vissa amerikanska presidenter har blivit just presidenter.
Vid direkta frågor om hur stora ekonomiska resurser olika organisationer satsar på ett ja till euron, blir svaret allt som oftast att det inte har satts någon övre gräns.
Och i morgonsofforna i tv framträder experter med diverse förklaringar till nej-sidans övertag. Som att det beror på en förmätenhet hos svenska folket. Att vi anser oss vara förmer och kunna bättre. Vilket vi anser för att vi inte vet bättre, vet dessa personer att berätta.
Därtill använder allt fler journalister ja-sidans begrepp i sin ”objektiva” rapportering inför valet. Positiva begrepp som ”ja-förespråkare” och liknande för ja-sidan och negativa som ”nej-sägare” och ”euromotståndare” för nej-sidan. Om det är ett medvetet ordval från journalister som är positiva till euron eller om det är ett naivt accepterande av ja-sidans språkbruk, får väl tids nog utredas.
Och trots detta massiva övertag vad gäller att ”nå ut” till väljarna, är det fortfarande en klar och tydlig övervikt för nej-sidan!
Det tycks vara en utbredd uppfattning att det går att vinna ett amerikanskt senator- eller presidentval om bara kandidaten kan få fram bidrag på hundratals miljoner dollar för sin kampanj.
Men om det nu skulle visa sig att det inte är så i Sverige. Om det skulle visa sig att det faktiskt blir en majoritet för ett nej till euron den 14 september. Om det alltså inte gick att påverka oss att rösta som kyrkan, staten och kapitalet sa åt oss att rösta.
Kyrkan i form av kd, kapitalet i form av Svenskt Näringsliv och staten i form av det statsbärande regeringspartiet och alla de statliga företag som betalar miljoner i avgifter till sin arbetsgivarorganisation Svenskt Näringsliv. Avgifter som ensidigt går till ja-kampanjen. Skulle inte ett sådant valresultat förmedla oerhört mycket mer än att en majoritet vill behålla kronan som myntslag i Sverige?
Naturligtvis skulle det vara så. Det skulle sända en signal om brist på förtroende för vad ledningarna för de stora etablerade politiska partierna säger och gör.
Det skulle innebära ett kraftfullt markerande av att vi inte står där med mössan i handen och lyssnar på vad kyrkan, staten och kapitalet hävdar att vi ska ha för åsikter i den fråga som de för tillfället anser vara den väsentliga. Klargöra att vi har en egen vilja, egna åsikter – och att dessa inte är till salu. Att våra åsikter inte går att köpa oavsett hur många miljoner kronor eller euro någon är beredd att ta fram för att övertyga oss om annat.
Ett nej klargör också att vi inser att Sverige inte alls kommer att ”stå utanför gemenskapen” om vi röstar nej. Vi kommer tvärtom att ha det gemensamt med mer än 90% av världens befolkning att vi inte har euron som myntslag. Och sedan kan vi välja ”gemenskap” med länder som USA och England eller med hela världsdelar som Asien, Afrika och Sydamerika.
Det skulle också innebära att vi tillbakavisar kategoriska påståenden om det lilla landet Sverige med sin lilla valuta som måste vara med i en större samling för att klara sig. Vi vet ju idag att det varit bra att vi inte varit med i någon av de stora militärpakterna. Vi vet också att Sverige under tidigare statsministrar utgjort en viktig röst som hörts mycket tydligt i stora delar av världen.
Allt detta har rimligen större betydelse än om vi i morgon betalar för vår korv och potatis med euro eller med kronor. Betydelse för begrepp som rättvisa, självbestämmande och demokrati. Begrepp som vi med ett nej tvingar olika folkvalda eller självutnämnda ledare att visa större respekt för. Får dem att inse att de framöver måste agera annorlunda. För vid ett nej-resultat har de inget annat val. De kan ju svårligen välja sig ett annat folk.
Dick Sundevall
Journalist
och författare