Hur kunde han dömas?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-04

Bengt Loquist och Thérèse Juel: Dags att sätta stopp för justitiemorden

I alla tider och före 1948 hade domstolarna yttersta ansvaret för frågor om ansvar för brott. Undan för undan har en förändring skett. Åklagare och polis har i praktiken tagit över en stor del av domstolens ansvar.

Förskjutningen fortsätter och rättsosäkerheten ökar. Det är åklagaren som leder förundersökningen i mer kvalificerade fall. Åklagaren avgör godtyckligt den "sanning" som slutligen redovisas. Vad händer då när åklagaren inte är objektiv? Få journalister sätter sig in i det material som är offentligt. Den enklaste - och vanligaste - vägen är att citera åklagarens stämningsansökan, men frågan kvarstår om det är sanningen som citeras?

Att en "åtalad alltid är oskyldig fram till en fällande dom", vägleder sällan numera. Dessvärre utgör citatet i dag blott en chimär.

Den åtalade i Skånefallet "Ulf" medgavs förra året resning genom SVT:s Uppdrag granskning. Många upprördes över att en oskyldig pappa hade kunnat bli dömd.

Med den förstärkta maktposition som åklagaren har fått i dag, är det inte oväntat eller konstigt. Fenomenet har skapat och präglar en polarisering i straffprocessen.

Nyligen föll domen för en man i 60-årsåldern som stått åtalad för att under lång tid ha sexuellt utnyttjat, sexuellt ofredat samt en gång våldtagit en flicka, boende en halvmil från mannens gård.

Övergreppen uppges ha skett under en längre tid - uppgifterna om detta varierar kraftigt, liksom uppgifterna om övergreppens innehåll! Varje gång flickan konfronterades med någon "orimlighet" anpassade hon sin berättelse.

Till saken hör att åklagaren i processen inte hört åsyna vittnen, åberopat teknisk bevisning eller annan stödbevisning till stöd för åtalet. Rätten har helt och hållet gått på flickans berättelse och andra- och tredjehandsuppgifter. Uppgifterna har ändrats under förfarandets gång. Denna förändring tog rätten ingen notis om. Mannen dömdes mot sitt nekande till fyra års fängelse samt sexsiffrigt skadeståndsbelopp.

Hur kunde detta hända? På den frågan kan självklart bara domare och inblandade nämndemän svara. Går vi här i landet säkra mot felaktiga påståenden om brott? Det filter som åklagare och domstol skall utgöra har hål som grundstötta fartyg.

Filtren saknar nästintill funktion, särskilt i fråga om genusrelaterade brottspåståenden. Tjänstemannaansvaret för domare och åklagare är urholkat.

Nämndemännen sitter länge på sina poster och medelåldern är i många fall hög. Kvalitetssäkringen måste därför utvecklas. Här är sunt förnuft en viktig ingrediens. Med tanke på att medias granskningar lett till många fall av resning i brottmål borde en kvalitetssäkring framstå som både angelägen och självklar. En doms hållbarhet borde alltid prövas, precis som en skorsten alltid provtrycks, innan man tänder första brasan.

Om ovan nämnda tingsrätt, som dömde 60-åringen, använt sunt förnuft eller ställt en eller två enkla kontrollfrågor till flickan, hade hela rättegångsförloppet kunnat få en annan vändning.

Nu ställde "bara" försvaret dessa frågor för döva öron. Mannen, monstret, skulle bara straffas, whatsoever. Inget fick komma i vägen. Mobben var redan klar, den populistiska domen redan färdig.

Provtryckningen då? Vad händer när domen vunnit laga kraft? När tre av de fyra dömda åren är avtjänade? Säg nu att flickans dåliga samvete gör att hon inte längre orkar utan talar ut om att hon ljugit. Det har hänt förr, och det kommer att hända igen.

När kan vi lita på att svenskt rättsväsende åter skipar den rättvisa det var avsett att säkerställa? Rättvisa får inte bli en slumpens skörd. Det är inte alltid de i dag alldeles för få "gräv-journalisterna" kan komma de justitiemördade till undsättning. Därför måste rättelse ske omgående.

Bengt Loquist (advokat), Thérèse Juel (journalist)