Damberg tog chansen – nu kan fler följa efter
Jonas Morian om Dambergs kandidatur
Det är nog inte alldeles enkelt för utomstående att förstå den socialdemokratiska logiken och slutenheten när man utser en ny ledare. Många har liknat processen vid påveval där kardinalerna stänger in sig och meddelar via ett rökmoln när man kommit fram till vem som ska bli kyrkans nya överhuvud. Inom (S) har man en valberedningsordförande som föraktfullt talat om att partiet minsann inte ska ha någon “Idoltävling”, där flera kandidater öppet står upp och tävlar mot varandra.
Statsvetaren Jenny Madestam har på sin blogg konstaterat att kulturen med att det inte är okej att säga att man vill leda Socialdemokraterna kom till i och med det förrförra partiledarskiftet, då Göran Persson valdes till Ingvar Carlssons efterträdare. “Inte sjutton höll t.ex. Olof Palme på med den typen av krumbukter som flertalet kandidater nu ägnat sig åt”, skriver hon.
När nu Mikael Damberg deklarerat att han vill “vara med och ta ansvar för den nystart som partiet behöver”, är det i grunden precis vad redan Ylva Johansson och Lena Sommestad sagt tidigare. Ändå bedöms hans uttalande som att faktiskt kandiderar till att bli partiledare.
Skälet till det är sannolikt att fler – inklusive sannolikt Damberg själv – gör bedömningen att han faktiskt har valberedningens stöd. Det är inte troligt att han skulle ha gjort ett sådant här utspel, om än i lite förtäckta ordalag och på Facebook av alla sammanhang, om han inte känt ett starkt stöd för sin kandidatur.
Sedan finns det flera saker som talar emot Mikael Damberg. Han kommer exempelvis från samma partidistrikt – Stockholms län – som den avgående Mona Sahlin. När han var SSU-ordförande höll den unga socialdemokratin att slitas sönder av interna motsättningar som Damberg inte lyckades överbrygga. Under valrörelsen argumenterade han för att behålla RUT-avdraget, vilket är tillräckligt för att partivänstern ska betrakta honom som en högerkandidat. I Stockholms län backade också (s) både i riksdags- och landstingsvalet 2010, under Dambergs ordförandeskap. Allt detta kan ligga honom i fatet.
Ändå har han nog en skaplig chans att bli näste socialdemokratiska partiordförande. Och även om det inte skulle bli så har han nu förhoppningsvis öppnat dörren till garderoben så att fler kan komma ut som kandidater. Det vore mycket välkommet.