"Historisk seger för klimatet"
Tony Blair: Nu tar EU täten i kampen mot global uppvärmning
Under de tio senaste åren har jag deltagit i mer än 40 möten i Europeiska rådet. I efterhand kommer få att anses så viktiga som förra veckans toppmöte med dess viktiga överenskommelse om att ta itu med klimatförändringar.
Överenskommelserna som uppnåtts betyder att det inte är en överdrift att säga att Europa nu leder världen i kampen mot global uppvärmning. Under det senaste året har EU redan antagit en rad viktiga åtgärder: Begränsning av koldioxidutsläpp från flyget, lägre gränser för utsläpp från framtida bilar, bättre effektivitetsstandarder för framtida elektriska apparater.
Förra veckans toppmöte tog ytterligare ett viktigt steg. Vi lyckades komma överens om ett bindande avtal att minska Europas utsläpp av växthusgaser med 20 procent till 2020, jämfört med nivåerna 1990. Det är ett ambitiöst mål i sig själv. Men vi har också kommit överens om att Europa ska gå längre och skära ned med 30 procent om USA, Kina och Indien ansluter sig till oss i en internationell överenskommelse. Debatten var livlig när några stater till en början motsatte sig dessa åtgärder. Men jag tror att de kan och måste uppnås och detta var majoritetens åsikt.
Andra åtgärder med stöd av rådet inkluderar ambitiösa mål om förnybar energi, effektiv energi och ett åtagande att göra våra kraftverk renare, inklusive användandet av en teknik för att fånga upp koldioxidutsläpp i alla nya kraftverk för fossila bränslen, till 2020 och åtgärder för att uppmuntra biobränslen – alla betydelsefulla, praktiska åtgärder.
Tillsammans är detta verkligen ett historiskt genombrott. Det är det mest betydelsefulla internationella avtalet om klimatförändringen sedan Kyotoprotokollet 1997. Det har placerat EU på vägen mot att bli världens första lågkolekonomi. Vi arbetade mycket nära med våra europeiska partners, speciellt med Angela Merkel det tyska EU-ordförandeskapet och med Europeiska Kommissionens President José Manuel Barroso för att åstadkomma detta. Detta var även tydligt vid mitt möte med Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt förra veckan då vi ägnade mycket tid åt att diskutera klimatförändringen. Hela Europa kan vara stolt över resultatet.
Europas ledare tillhandahåller nu en bas för en större internationellt struktur som inkluderar Kina, Indien och USA. Att nå detta avtal är nu främsta prioritet under resten av året – och för mig personligen. Detta avtal måste inbegripa ett globalt stabiliseringsmål, skapandet av ett pris på kol genom handel med utsläppsrätter, investeringar i en ren teknologi och åtgärder för att hjälpa fattiga länder att anpassa sig.
Det finns en större betydelse här också. Når vi närmar oss 50-års jubileet av grundandet av den Europeiska gemenskapen är det en nyttig påminnelse om varför EU förblir lika nödvändigt i dag som det någonsin varit. Naturligtvis måste varje nation bidraga individuellt för att bekämpa klimatförändringen. Men endast kollektiva åtgärder kan bemöta den enorma utmaning vi står inför.
I dagens värld av ömsesidigt beroende behöver vi EU. Och vi behöver det inte bara som ett ekonomiskt block utan även som en politisk allians. Det lösligt organiserade frihandelsområde som euroskeptiker ännu förespråkar skulle aldrig kunna spela samma roll. Vi behöver EU:s politiska institutioner för att fatta beslut. Vi behöver dess gemensamma regler för att försäkra att varje land håller sina löften. Och vi behöver dess tyngd som en kraft för det goda i världen.
De grundläggande målsättningarna som inspirerade till bildandet av EEG – säkerhet och framgång – håller ännu i sig. Och de banbrytande medel som organisationen var pionjär inom – kollektivt handlande som bestämdes genom gemensamma demokratiska institutioner stödda av bindande gemensamma regler – är ännu lika nödvändiga. EU:s framgång under de senaste fem decennierna borde ge oss optimism att vi även kan bemöta klimatförändringens utmaningar.
Slutligen finns det något för Storbritannien att lära. Det var på Gleneagles och toppmötet på Hampton Court under Storbritanniens G8- och EU-ordförandeskap som mycket av arbetet som ledde upp till denna veckas avtal påbörjades. Det faktum att Storbritannien idag så nära samarbetar med andra europeiska nationer är ingen slump. Inte heller det faktum att klimatförändring, säkerhet, migration och ekonomiska reformer är kärnfrågor på EU:s agenda. Det är resultatet av tio års hängivet åtagande för en genomtänkt strategi för ett positivt engagemang.
Ingen kan hävda att de håller på Storbritannien och samtidigt som de riktar kursen mot Europas utkanter. Ingen kan sträva efter att påverka Europas väg framåt utan att ha starka allianser i dess mitt. Ingen brittisk politiker som klamrar sig fast vid 1980-talets ideologiska fixeringar om att dela makten kan någonsin bli en europeisk ledare.
Uppgiften för dagens generation är inte att upplösa EU, utan att använda dess institutioner, makt och diplomatiska muskler för att leda en internationell rörelse mot klimatförändringar och andra frågor. Europa kan göra skillnad. Men bara om vi fokuserar Europa på problemen, inte om vi låtsas att problemet är Europa.