Jag reste genom en osannolik grymhet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-03-15 | Publicerad 2016-03-14
Debattören: För vem är flyktingsituationen en kris? För Sverige - eller för barnen i Homs?
DEBATT. Jag kom nyligen hem från Syrien. Efter att på plats ha sett att det faktiskt är omöjligt för människor att stanna kvar – i ett av världens just nu farligaste länder - ter det sig obegripligt att omvärlden inte gör mer för att hjälpa dem som är på flykt, och för att få till en politisk lösning på konflikten.
Vi känner till alla fakta: Efter fem år av stridigheter är stora delar av Syrien jämnat med marken. Mer än 4,5 miljoner syrier har tvingats fly utomlands, de allra flesta till angränsande länder. Dubbelt så många, mer än 8 miljoner - och det är ofattbara siffror – är på flykt i sitt eget land. Och många flyr inte bara en gång. Vi ser en humanitär katastrof av sällan skådat slag.
Det jag bevittnade - till exempel i Homs, förut en fantastisk stad av Stockholms storlek - är osannolikt i sin grymhet.
Vi tog oss genom kilometer efter kilometer av betongrester och grus, där människor försöker överleva. Det är lika kallt där som här på vintern.
Det finns inte el, inte vatten, inte bränsle.
Barn tvingas bevittna eller faller själva offer för självmordsbombningar. Civilbefolkningen drabbas, men inte som en indirekt konsekvens av kriget. Nej, i Syrien är civila direkta måltavlor som led i militär strategi.
Om inte vår systerorganisation Röda Halvmånen och andra fick tillträde till städer och byar med vatten, mat, blöjor, mediciner och värmekällor skulle människor frysa och svälta ihjäl.
På många håll är infrastrukturen helt slagen i spillror. Till och med sjukvården har satts ur spel med omfattande och obegripligt lidande som resultat.
Syriska Röda Halvmånen som arbetat intensivt med hjälparbete från dag ett har fått se 53 frivilliga dödas under konflikten. Trots det jobbar i dag 11 000 oförtrutet vidare för att lindra den utsatthet som våldet för med sig.
För bara tre veckor sedan träffades ytterligare tre sjukvårdsinrättningar av bomber och i dag finns de inte kvar. Mer än 60 procent av Syriens sjukhus och mottagningar har förstörts. Även här vet vi att sjukhusen ofta är specifika, utvalda måltavlor och det måste få ett omedelbart stopp.
Så hur har vi hamnat här?
Ja, svaret är lika enkelt som fasansfullt: det sker konstant och konsekvent brott mot internationell humanitär rätt och det leder till akut lidande men i långa loppet också till förlorad värdighet och förlorat hopp.
Samtidigt som det görs lovvärda försök att åstadkomma vapenvila och förhandlingar fortsätter lidandet att öka. Den obehagliga sanningen är att under de fem år som stridigheter pågått har Rödakors- och Rödahalvmåne-rörelsen ökat sina insatser successivt men de humanitära behoven ökar i ännu snabbare takt. Men humanitär hjälp kan aldrig få vara beroende av politiska överväganden. Vår prioritet är att hjälpa människor under alla förhållanden, oberoende av vapenstillestånd och eldupphör.
Nu krävs:
• Att Syriens och syriers intressen sätts i förgrunden. Det finns bara en politisk lösning på konflikten och den måste komma till stånd omedelbart.
• Att så länge som konflikten fortgår måste parterna respektera krigets lagar och därmed skydda civilbefolkning och sjukvårdsinrättningar.
• Att belägringarna hävs och att det ges möjlighet att komma fram med mat och medicin till Syriens befolkning oavsett var de befinner sig.
Och av oss alla, som medmänniskor, krävs att vi funderar: Kommer vi att kunna säga till nästa generation att vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa?
Efter att ha varit där ställer jag mig frågan: För vem är flyktingsituationen en kris? För Sverige? För EU?
Eller för de fyraåringar jag mötte i Homs?
Anna Carlstedt
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.