Även i framtiden kommer Irans kvinnor stenas ihjäl
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-07-24
Samira Motazedy: Jag är dömd till döden – men får inte stanna i Sverige
I våras dömde kammarrätten i Sverige mig till döden. Dessförinnan hade förvaltningsrätten gjort detsamma. Domarna var en upprepning av den ursprungliga domen, meddelad av den iranska domstolen i Kermanshah, vilken slungade mig ut ur mitt hemland och på flykt.
I dag har jag dödsdomarna över mig men ingen rätt att vistas i Sverige. Mitt hemlands rättsväsende har i uppgift att verkställa min dödsdom genom stening eller hängning.
Nästa lördag tillträder den påstått reformvänlige kandidaten Hassan Rohani som president i Iran. Valet var en glädje för många. Många unga iranier gick och röstade i hopp om att han ska kunna hejda den accelererande fattigdomen i landet och förbättra relationerna till länderna i väst. Framförallt röstade man för frihet. Även människor utanför Iran hoppas på honom. Själv röstade jag inte.
Under Rohani liksom alla presidenter i Iran kommer kvinnor att fortsätta att dömdas till döden. Hade Rohani varit reformvänlig skulle han, såsom många kandidater före honom, ha sållats ut av den verklige diktatorn, den andliga ledare Khamenei. Så skedde med Kamal Kharazi, Eshaq Jahangiri och Akbar Hashemi (iranska politiker, reds anm). För detta är grundproblemet. När utrymmet för reformer är minimalt är skillnaden mellan en moderat och en hårdför förtryckare liten.
Kanske skulle det vara möjligt att navigera även i en sådan värld, om det fanns logik i lagarna. Men det är inte i lagboken som sambandet mellan laglig orsak och verkan finns, utan hos enskilda maktutövare, deras behov eller humör. Mohamad Ali Soruris fälldes tidigare i år för stöld av 70 000 toman, motsvarande 150 kronor. Hans straff: hängning. Vilka Soruris motiv än kan ha varit och hur han än övervägde sina möjligheter och befarade risker kan han omöjligen ha vetat att snatteriet skulle leda till en dödsdom.
Motsatsen finns där också. Said Mortazavi, ansvarig för Kahrizak-fängelset, dömdes för olaga arrestering av medborgare, tortyr och egenhändig avrättning av tre regimkritiska fångar. Hans straff: böter på 200 000 toman, motsvarande 400 kronor.
Kommer Rohani ändra på detta? En far kan fortfarande med laga rätt ta livet av sin dotter. En make kan med hjälp av två vittnen få hustrun dömd för otrohet, för vilket straffet är stening. Finns det inga vittnen kan maken själv vittna, två gånger. Ingen annan bevisföring behövs. Det finns ingen logik i det.
Jag dömdes till döden i Iran eftersom jag och min man inte kom överens med varandra. Det iranska domstolsväsendet tar inte hänsyn till en kvinnas perspektiv, en kvinnas berättelser. Efter min makes vittnesmål dömdes domstolen i Kermanshah mig till döden och sen var det slut med mitt liv. Efter den långa flykten som slutade med att jag sökte asyl i Sverige, möttes jag slutligen av samma sak. Migrationsverket och samtliga överinstanser beslutade att min berättelse inte höll, underkände mitt vittnesmål. Hos Migrationsverket är en asylsökande skyldig, åtminstone till en lögn, innan motsatsen bevisats. Det är en lång upprepning av livet som kvinna i Iran och leder många gånger till en cementering av samma dödsdom. Så var fallet med mig.
Vi är många som lever gömda i Sverige med iranska dödsdomar över oss. Ha oss i åtanke när ni ser Rohani tillträda presidentposten nästa söndag.
Samira Motazedy
Översättning från persiska: Khashayar Naderehvandi