Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Alkolås hade ändrat mitt liv

För en dryg vecka sedan kördes en ettåring och hennes farmor ihjäl. Föraren var rattfull – ett alkolås på bilen skulle ha kunnat förhindra olyckan.

Författaren Mikael Vestlin körde berusad för tjugo år sedan. Konsekvenserna bär han med sig hela livet: han haltar svårt och hans knä skriker av smärta.

– Vi behöver få utraderat vissa idiotiska val, som att köra bil med alkohol i kroppen. Lagstifta om alkolås nu! skriver han.

MÄRKT FÖR LIVET Mikael Vestlin körde berusad en kväll för tjugo år sedan. Han påminns varje dag om olyckan: han haltar, har ont   och dessutom har han skuldkänslor. Alkolås i alla bilar skulle ha förhindrat detta, menar han.

Den 25 december 1983 var jag tjugoett år gammal, ung, kåt och nyfiken på livet. Den där kvällen skulle vi på diskotek, två polare och jag, vi värmde genom att dela på två vinare. Sen gick vi ut och letade taxi, men inte fan hittade vi någon. Däremot mötte vi några som hade bil, så vi packade in oss, sex stycken, i den där bilen. Jag körde. Jag krockade. Jag var rattonykter.

Hur fan tänkte jag egentligen innan jag satte mig bakom ratten? Tänkte jag på att jag var en fara för mig själv och andra i trafiken? Eller tänkte jag det gamla vanliga ”det-händer-inte-mig”? I vilket fall som helst så spelar det ingen roll, jag krockade sönder mig själv. De andra i bilen klarade sig bättre, även mannen i den bil vi mötte. Men visst blev de också skadade, fick tillbringa tid på sjukhus, och jag kommer alltid att få leva med den skulden, skulden över att ha skadat andra människor.

Jag är inget monster, jag är nog ganska normal. En tid efter olyckan åkte jag taxi, föraren undrade vad jag råkat ut för, jag svarade att det var jag som var med i den där olyckan juldagen -83 vid Klitterhus, hon svarade ”Ja, den minns jag, jag tänker på det ibland, vilka jävla idioter det finns i trafiken, rattfulla, man blir fan rädd.”

”Det var jag som var den som druckit”, svarade jag.

Det blev en pinsam tystnad, sen sa hon: ”Men du verkar ju helt normal.”

Handen på hjärtat, hur många gånger har DU kört med alkohol i kroppen? Hur många känner du som någon gång gjort det? Vi är bara människor, och i vanliga fall tror jag på människan, jag gör faktiskt det. Jag vill inte ha ett storebrorssamhälle, jag tror på att vi ska få val, att vi ska ta ansvar för våra egna handlingar, att vi innerst inne är mer goda än onda.

Men ibland behöver vi hjälp. Vi behöver få utraderat vissa idiotiska val, som att köra bil med alkohol i kroppen.

Lagstifta om alkolås nu! Jag tror inte bilindustrin kommer att införa det utan en lag, för mycket pengar involverade. Och den lagen ska komma NU! Inte år 2015, det är tolv år dit.

Varje år dödas 150 personer och cirka 1 000 skadas svårt i olyckor där någon av förarna varit påverkad av alkohol. Vi räknar ? 1 800 döda, 12 000 skadade. Alla bilar i svensk trafik ska ha alkolås, inte enbart nytillverkade.

”Det där blir dyrt och omständligt”, säger någon. Då säger jag ”Det skiter jag i, det här handlar om något mycket viktigare, det här handlar om att rädda liv, då får det var hur jäkla dyrt och omständligt som helst.”

Om vi genom att införa alkolås kan få ner de här siffrorna med enbart ett liv är det värt varje öre, men det kommer att bli betydligt fler. Det kommer säkert att finnas de som lyckas ”lura” alkolåsen, men givetvis ska alkolåsen utvecklas, göras säkrare och säkrare.

En annan intressant vinkel är att det gjorts försök med att installera alkolås i bilar hos förare som åkt fast för rattfylla. I många av de här fallen har det visat sig att de som haft alkoholproblem lyckats ta sig ifrån dem. Och detta tack vare alkolåsen. De är så beroende av bilen i sitt dagliga liv att det inte finns något val. Sluta dricka, eller skippa bilen. De väljer bilen. (Den som skrek ”dyrt och omständligt”, lyssna nu: Tänk så mycket pengar i alkoholistvård som sparas här!)

Jag blir påmind om den tjugofemte december 1983 varje dag. Varje haltande steg jag tar, varje gång mitt knä skriker av smärta, varje gång jag ser min asymmetriska kropp tänker jag: ”Vad fan skulle jag köra för?”

Jag önskar att jag inte haft något val, jag önskar att det funnits ett alkolås i den där bilen, då hade jag kunnat gå den där promenaden i eftermiddag utan att halta, utan att mitt knä skrek av smärta, utan en otrevligt malande känsla av skuld.

Mikael Vestlin

författare till den kommande boken ”Krockad”, som handlar om hans olycka