Varför så tyst?
Bertil Torekull: Lars Berns roman är unik – men tigs ihjäl
Så här när det litterära året 2006 är förbi kan den som vill, författare eller läsare, grubbla över vilka böcker som aldrig nådde den breda publikens uppmärksamhet och varför.
Var det av lättja eller under trycket av en bokflod som för var säsong blir allt mäktigare och svårare att överblicka? Skymdes någonstans en Augustpris-vinnare, blockerades av misstag en talang?
Ett heltäckande svar är omöjligt att ge men i fallet med den före detta Wallenbergdirektören Lars Berns thriller ”Svart snö” har man rätt att fråga sig om orsaken är politisk förträngning av uppgifter som är alltför känsliga för dagens ekonomijournalister och för kulturskribenter en terräng blockerad av fördomar att klampa
in i.
Lika gott om lysande arbetarförfattare som det en gång var i Sverige, lika skriande ont har det alltid varit om litterära skildringar av näringslivet på beslutsfattarnivå. Den som lyser klarast i det förflutna är den under fjolåret bortgångne Sven Fagerberg, civilingenjören med ett förflutet på Electrolux, en sökare som i romaner som ”Det vitmålade hjärtat” fångat industrimännens själ.
Lars Bern, teknologie doktor med ett förflutet som vd i den äldre Marcus Wallenbergs nu upplösta stolthet Incentive är förvisso en annan sort. Han har tidigare med framgång visat upp sig som en socialt reflekterande och miljöengagerad direktör i fackböcker av typen ”Uthålligt ledarskap” och ”Humankapitalisten”.
I ”Svart snö”, utgiven på uppstickarförlaget Kalla kulor” samlar han sina dubbla erfarenheter som forskningsingenjör på bland annat Volvo å ena sidan och å andra sidan som hög chef på bland annat Ångpanneföreningen och ABB, där han som vice vd förpassades ut i kylan av den senare själv störtade koncernchefen Percy Barnevik därför att han öppet protesterade mot slakten av svensk industris då ledande miljöföretag, Svenska Fläktfabriken.
Lars Bern har alltså som få sett de vita elefanterna, något solkiga dock, dansa i salongerna och hört dem predika sina fåvitska visdomar i storfinansens beskäftiga kamrar.
I ”Svart snö” skildrar han dessa miljöer i en dokumentärt upplagd deckare som utgår från en miljökatastrof vid en petrokemisk fabrik i Göteborgsområdet och det grymma maktspel som äger rum före och efteråt. Den som följt bulletinerna från Preemraff i Lysekil, där en undersökning i höstas visades på fördubblat antal fall av leukemi i anläggningens närhet, kan göra sina associationer.
Än lättare är det att koppla den gastkramande handlingen till de rapporter om girighet (läs till exempel Michael Treschow, ordförande i bland annat Svenskt näringsliv och Ericsson) och till det medlöperi och kamaraderi som under de senaste åren dominerat näringslivet både i Sverige och utomlands, inte minst USA (säg Enron, säg ABB, Skandia, Intrum Justitia etc). Det förtar inte spänningen att i romanen även en tidning med tydliga förebilder i Svenska Dagbladet agerar kraftfullt (Bern satt i styrelsen där under min tid som chefredaktör).
Den obekväma fråga jag vill ställa är varför denna bok, som bjuder en unik insidesbild av maktsfärernas innersta cirklar och lyfter fram dess snikna skuggsidor, inte har omnämnts annat än i några få tidningar och då i förbifarten. Inget av de fyra stora bladen i Stockholm har brytt sig om boken, inget i Göteborg, Veckans affärer har noterat den på någon rad men Affärsvärlden tycks ha missat den liksom radio och tv. Varför?
Det kan inte gärna bero på att Bern inte har på fötterna och inte för att han skriver illa. Han talar både som företagsledare och som tekniker med betydande auktoritet och ”lokalkännedom”, även om boken ska läsas som fiction och personerna som tecknas inte nödvändigtvis behöver vara dem vi tror eller vill tro.
Jag frågar mig om denna selektiva tystnad helt enkelt beror på att de krassa brutala interiörerna från de wallenbergska domänerna men även från petrokemin och det bristande miljöansvaret i industrin är alltför påträngande.
Nachemson i Dagens industri antyder att boken helt enkelt tigits ihjäl, att ifrågasätta den mäktigaste finansfamiljens omdöme och påskina att girigheten numera är dess ledande styrmedel är med andra ord alltför ömtåligt. Sen må då porträttet av Peter Wallenberg, Joppe i boken, kunna diskuteras i sina förödande detaljer.
Lars Bern är som författare ekonomiskt oberoende. Efter en svår cancer avbröt han sin karriär, han har inte mycket att förlora på att säga som saker och ting är, han sitter inte i någons knä. Är det så att de som avgör vilka böcker som förtjänar uppmärksamhet i vissa fall är alltför insyltade för att våga gå in i vissa debatter?
Handlar det om att vårda relationer med de inre kretsarna?
Handlar det om ett medialt tyst men dock ja-sägeri?
Jag rekommenderar den som vill bilda sig en egen uppfattning om relevansen av att ställa sådana frågor att köpa ett eget exemplar av ”Svart snö”, om inte annat för nöjet och smärtan att läsa en sorts bildningsroman om vart modern kapitalism när den är som sämst kan vara på väg.
Dagens debattör
