Så fick SD mina grannars röster

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-16

Debattören: Etablissemanget i Stockholm struntar i landsbygdbornas problem – då proteströstar man på SD

Jag är uppvuxen i Vinninge, en liten skånsk by mellan Klågerup och Bara. Det är en bygd med böljande fält, bokskog och medeltida slott. Här gick jag i skolan, fick min första kyss och här bor min familj. Men det är också en bygd där Sverigedemokraterna gjorde ett succéval. I det valdistrikt där jag föddes – Klågerup, Hyby och Holmeja – valde 15,45 procent att lägga sin röst på SD. Insikten har sjunkit in att säkert en del av mina gamla grannar, klasskompisar, folk man mötte på Konsum eller spelade basket med röstade in rasister i riksdagen.

Är 15 procent av befolkningen i Klågerup, Hyby, Holmeja och de andra skånska byarna rasister? Självklart finns det både rasism och främlingsfientlighet här, precis som i alla delar av Sverige, men var sjätte invånare är inte rasist.

Vad som däremot finns i Klågerup är en växande frustration över att etablissemanget i Stockholm struntar i de frågor som berör människor i deras vardag. Jag minns hur man stängde posten och fritidsgården. Sen dess har även banken stängt. I somras stängde bensinmacken i grannbyn. Polisen ser man allt mer sällan av. Den enda satsning som gjorts i min hembygd under senare år var en golfbana som få, om någon, har råd att lösa medlemskap i. Det är inte så märkligt att människor då känner en ökad otrygghet i sin vardag, upplever att utvecklingen går i fel riktning.

Sakta med säkert nedmonteras grundläggande samhällsservice för människor i Klågerup och runt om på svensk landsbygd. Ilskan blir inte mindre av att dessa frågor ignoreras av media och politiker.

De få gånger som världen utanför Stockholm diskuteras i media utmålas alltför ofta landsbygdens folk som inskränkta och obildade. Moderaternas nya gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra slog ju för några år sedan glatt fast att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. Det uttalandet ångrar hon nog i dag, men när vi tittar på Reinfeldts nya regering är stockholmsdominansen i det närmaste total bland ministrarna.

Det är därför ingen slump att det värsta öknamn man kunde få i Klågerup var ”08:a”, representant för en elit som man upplevde föraktade oss som lever utanför tullarna i huvudstaden. Ett tips är att inte nämna Stureplans-centern i denna gamla center-bygd.

I debatten efter valet har röster höjts för att vi nu måste diskutera ”problemen” med integrationen, alltför ofta med syftet att de andra partierna helt eller delvis ska ta över Sverigedemokraterna problembeskrivningar. Men det skulle knappast få väljarna hemma i Skåne att rösta annorlunda i nästa val. På min högstadieskola i Bara var eleverna med invandrarbakgrund lätt räknade, de få som hade ett utländskt efternamn var barn till arbetskraftsinvandrare från Finland, Jugoslavien och Italien. Så det är knappast närvaron av flyktingar från andra delar av världen eller integrationsproblemen som fått människorna i Klågerup att rösta på SD.

Därför är det min övertygelse att 15 procent av väljarna hemma i Skåne inte valde att rösta på Sverigedemokraterna för att de är rasister. De valde att rösta mot ett en elit som man upplever föraktar dem som lever på landsbygden.

Den övertygelsen är trots allt hoppingivande. Det finns alla möjligheter att se till att nästa val blir ett fiasko för SD i Klågerup, Hyby och Holmeja, för SD har inga svar på de frågor som diskuteras vid fikaborden och på busshållplatsen hemmavid. Men då behöver vi föra upp de utmaningar som man står inför på landsbygden och föreslå konkreta åtgärder för att även människor på landsbygden ska kunna känna trygghet och få grundläggande samhällsservice, en mack att tanka sin bil på, en fritidsgård där ungdomarna kan hänga, en äldreomsorg som möjliggör för människor att bo kvar i den bygd man levt i. Men kanske framför allt behöver vi en politisk debatt där landsbygdens folk möts med respekt och förståelse.

Hans Linde