De lurar väljarna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-04
Wibe & Dahl: Moderater och Socialdemokrater är oftast helt eniga i EU
Vilket Europa vill vi ha? Var ska gränserna gå för EU:s ständigt ökande makt? Det är frågor som valet borde handla om men som inte ställs – för de borgerliga och socialdemokraterna är helt eniga om huvuddragen i EU-politiken. Ingen av dem vill ta tillbaka den makt man tidigare gett bort och vad väljarna ges är inte en strid utan en skenfäktning, skriver Sören Wibe och Hanne Dahl.
Snart är det EU-val. Få ämnar tydligen rösta, trots att närmare 70 procent av våra lagar nu beslutats i Bryssel. Om detta borde EU-debatten handla, alltså frågan om vilket Europa vi vill ha. Skall EU ges makt att stifta lagar på ständigt nya områden, eller bör makt i stället återföras till de enskilda nationerna?
Men frågan finns inte i valrörelsen, vare sig i Sverige eller Danmark. Politiken ges här samma gestaltning som då det gäller inrikesval. När till exempel SVT Agenda ordnar EU-debatter ställer man Moderaterna och Socialdemokraterna mot varandra, som om de vore de självklara huvudkombattanterna. Samma mönster finns i Danmark.
Spelet döljer att de borgerliga och socialdemokraterna är helt eniga om huvuddragen i EU-politiken. Här i Sverige stod man på samma sida i folkomröstningarna om medlemskapet 1994 och om euron 2003. Och i riksdagen har man i full enighet röstat för alla de fördrag (Amsterdam, NICE, Lissabon) som fört makten till EU och dess domstol. Och som grädde på moset finns undersökningar som visar att socialdemokrater och de borgerliga röstar lika i nio fall av tio i EU-parlamentet.
Här finns också svaret till varför frågan inte diskuteras. Det ligger inte i partiernas intresse att upplysa om enigheten. Både de borgerliga och de socialdemokratiska väljarna är djupt splittrade i frågan om synen på nationellt självbestämmande och maktöverföringen till EU.
Den är därför ingen valvinnarfråga. Istället för man fram de inrikespolitiska motsättningarna. Det behövs för att få de egna till valurnorna. Och tyvärr hänger de flesta media på.
Lavalmålet är talande. Här står striden på så vis att socialdemokraterna vill riva upp det så kallade utstationeringsdirektivet, vilket inte de borgerliga vill. Detta blir då EU-valets stora och brännande valfråga.
Men både de borgerliga och socialdemokraterna skrev under de avtal som förde makten över arbetsrätten till EU. Och inget av blocket gjorde någon ansträngning för att ta tillbaka den makten i samband med Lissabonfördragets ratificering.
Och både de borgerliga och socialisterna (och Junilistan) enades tidigare om att vädja till kommissionen om att ändra utstationeringsdirektivet, men kommissionen vägrade.
Beslutet i kommissionen var för övrigt enhälligt, vilket innebär att även den (S)-märkta kommissionären Margot Wallström ställde sig bakom det, trots antydningar om motsatsen i svenska media.
Så vad är det egentligen man slåss om? Ingen vill uppenbarligen ta tillbaka den makt man tidigare gett bort eftersom varken de borgerliga eller socialdemokraterna vill ändra i EU:s grundlagar. Vad väljarna ges är inte en strid utan en skenfäktning.
Nyligen presenterade kommissionen ett förslag där man vill förlänga den obligatoriska barnledigheten till sex veckor. Svenska kvinnor skulle med detta alltså tvingas att ta ut sex veckors föräldraledighet. Det är ett direkt ingrepp i vår välfärdsmodell.
Och i det Lissabonfördrag som nyligen undertecknats finns de militärpolitiska ambitionerna tydligt. På alla områden; arbetsrätt, välfärd, försvars- och säkerhetspolitik sker en överföring av makt till EU.
Det diskuteras inte eftersom de stora partierna här är helt överens och handlar i enighet. Men det är just detta som valet borde handla om: Var skall gränserna gå för EU:s ständigt ökande makt? Vill vi verkligen förvandla Europa, från en kontinent med självständiga, men fredligt samarbetande stater, till en stormakt?
Hanne Dahl
Sören Wibe