Det går att vara fattig även här
När vi diskuterar fattigdom i Sverige går många i försvarsställning och pekar på att barn och vuxna i andra länder har det betydligt värre än här. Och det är förstås sant. Men för de som faktiskt är fattiga i Sverige är det relativa inte särskilt intressant. För dem är fattigdom något påtagligt.
De allra flesta i vårt land har det materiellt sett, och även utifrån andra mätbara kriterier, gott ställt. Många har också fått mer i plånboken de senaste åren.
Det är förstås glädjande för oss som haft tur, men det skymmer samtidigt sikten för hur tillvaron ter sig för de inte lika lyckligt lottade. Det handlar om vad vi kan kalla för vardagsfattigdom.
Studenter avbokar tandläkarbesök för att man inte har råd. Ensamstående mammor har inte råd med julklappar till barnen. 11-åringar byter om på toaletten inför skolgymnastiken för att de skäms för sina trasiga kläder.
Eller S-politikern Evin Cetin, som kom som flykting till Sverige och sprang barfota på löparbanan för att inte belasta sina föräldrar med kostnaden för ett par vettiga skor. Hon har utifrån sina egna erfarenheter vittnat om hur mängder med barn förminskas på grund av familjens ekonomi eller sociala situation, och som ständigt går omkring med ont i magen av rädsla för att bli retad för det värsta som finns: fattiglapp.
När medelklasslivsstilen blivit norm så kan det vara svårt att förstå hur detta upplevs för de som drabbas. För dem är fattigdom mer än svält i tredje världen. Och deras relativa välstånd blir i sammanhanget en klen tröst.
Veckans debatt
Barnfattigdomen ökar i Sverige, enligt en rapport från Rädda barnen. Men vad betyder det att vara fattig i Sverige i dag – håller fattigdomsbegreppet på att urholkas?