Våra gamla artistvrak har inte en chans ute i Europa
Vad många tycks ha glömt bort när det gäller Melodifestivalen är två saker: å ena sidan att det är en kvalificering inför en internationell tävling, å andra sidan att tävlingsgrenen är musik, schlagermusik.
Varje hittillsvarande deltävling i Melodifestivalen har initierat spaltmeter med kommentarer avseende udda artistkreationer, knepiga familjerelationer samt snyfthistorier hit och dit. Alltihop saker som övriga tävlande nationer inte bryr sig ett dyft om. Sverige vinner inte för att vi hejar på gamla avdankade artistvrak och deras udda levnadsvanor.
Och sen röstförfarandet. Är det verkligen rättvist när en trånande tonårings frenetiska tryckande på knappen för senast slagna numret fäller avgörandet därför att dennes drömartist råkar stå på scenen? I dagsläget har de flesta medborgare egen mobiltelefon/fast telefon, så ett rättvist röstförfarande torde rimligen vara en röst per abonnemang och låt. Vilket samtidigt reducerar risken för överbelastning i telefonröstningssystemet. Mot detta förfarande protesterar bara tv-kanalen som vill slå mynt av jippot.
Men det essentiella är och förblir låten. Den som är bäst lämpad för uppdraget ska självklart representera vårt land och då borde parollen vara: blunda, lyssna och rösta. Om inte låten slår direkt utan måste avlyssnas flera gånger innan den fastnar, då ska den förpassas tillbaka till kompositören och studion. För när det väl är tävlingsdags måste den slå direkt vid första och enda framträdandet.
Ett lysande exempel på ovanstående är den pågående tävlingen ”Let’s dance” där folkartisten Lasse Brandeby enligt röstningen vore en eminent och lysande representant för Sverige vid en eventuell internationell danstävling.