En röst kan inte köpas för några hundralappar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-05-20
Gustav Fridolin (MP): Politik måste vilja bättre, bättre, bättre i stället för mer, mer, mer
Sverige har aldrig haft en så välutbildad befolkning som nu, men det märks sällan i det politiska samtalet. En reklambyråformulerad slogan kan aldrig få ett hjärta att bulta. En röst kan inte köpas för några hundralappar i skattesänkningar. Människor värderar sin röst högre än så.
Som femteklassare fick tre kompisar och jag i straffuppgift att vi skulle titta på en valdebatt på TV. Det var i en tid då politiken kröp in på bara skinnet. Det var 90-talskris och även om det inte var vi barn som hade ställt till den, så var det på något sätt vi som fick betala. Klassen blev större, lärare fick gå och fritidsgården stängdes. I tv satt allvarliga män och talade om budgetramar och svångremmar. Men Birger Schlaug talade med oss. Han sa att nedskärningarna inte alls behövde göra Sverige rikare, tvärtom blir vi fattigare när fler barn lämnar skolan utan kunskaper och självförtroende.
Vi bestämde oss för att träffa Miljöpartiet. ”Politiker de lovar runt, men håller tunt”, sa morfar så vi förberedde oss väl. Vi ville berätta vad som hände på vår skola. Vi såg dem vi skulle möta framför oss, politiker i kostym och slips. Men i lokalen satt ett glatt gäng av skogsarbetare, konstnärer, lärare och teletekniker. Bara två hade slips, en banktjänsteman och en busschaufför. Och de tog av den innan mötet började. Det här var ju, som de flesta politiker i Sverige, vanliga människor med vanliga jobb som tog lite av sin fritid för att göra världen bättre. De lyssnade på oss, fyra spolingar från kommunens utkant, och tog med sig våra erfarenheter när kommunfullmäktige diskuterade skolbudgeten.
När vi blev lyssnade till kunde ilska bli till framtidstro. Vi var med och öppnade en ny fritidsgård. Vi läste läxor ihop. Vi drev kampanjer mot skolnedskärningar. Morfar såg stolt ut när vi pratade om det. Men misstron mot politiken gick aldrig över. ”Jag drömmer också om en bättre värld”, sa han en kväll när han stängde sin lilla herrekipering. ”Varför skulle jag inte det? Jag växte upp i fattig-Sverige, började som springpojk och har slitit med din mormor för att göra saker bättre. Och det har blivit så mycket bättre. Men jag tror man drömmer dåligt bak blanka skrivbord.”
Morfar drev aldrig sin affär för att tjäna storkovan. Hans dröm var större än storleken på ett bankkonto. Han drömde om frihet för sig och oss som kom efter honom. Frihet att styra sitt liv och välja sin egen väg. Han levde förändringen och gjorde drömmen till verklighet. I politiken är det som om den typen av vardagsnära drömmar inte längre får plats. Där reduceras allt till mer, mer, mer.
På skolgårdarna avgör vilka märkeskläder dina föräldrar har råd att köpa var i hackordningen du placeras. Samtidigt gapar jordskorpan allt tommare när vi förbrukar de råvaror som lagrats i årmiljoner. Oljepriserna stiger och börjar vi inte ställa om nu ligger mer än bilindustrin i vågskålen. Då behövs en politik som vågar kavla upp, lägger järnvägsrälsen, rustar upp miljonprogrammets bostäder och skolor och moderniserar energisystemen. Som vill bättre, bättre, bättre snarare än mer, mer, mer. Bättre sätt att transportera oss. Klokare sätt att använda råvaror. Smartare sätt att nyttja energin.
Jag tror inte på svulstiga ideologier. Det finns för mycket av prestige och låsningar i politiken ändå – se på sjukförsäkringen – utan att vi behöver slå varandra i huvudet med den ena eller andra ismen. Vi jobbar med att forma framtiden och då krävs ödmjukhet inför det faktum att vi jobbar utan facit. Men vågar vi inte ha en idé om vart vi ska, är det lätt att vi går helt vilse.
Gustav Fridolin