Kärnfamiljen en källa till mycket ont

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-08-07

Nu är det ju ett tag sedan det stormade i media kring min något provocerande programrubrik ”Död åt familjen”. Men jag möter fortfarande starka reaktioner, både negativa och positiva. Ibland behövs det drastiska ordval för att sätta i gång en diskussion om det vi tar för givet i våra liv.

Det finns två saker som jag är mycket angelägen att betona innan jag redogör för min kritik om föreställningen av kärnfamiljen som den naturliga och ultimata samlevnadsformen. För det första har det aldrig varit min mening att fördöma människors personliga livsval. Det är inte fel att man som kvinna gifter sig med en man och skaffar barn med honom. För det andra vill jag understryka vikten av att barn får växa upp i en trygg miljö, med fungerande vuxna omkring sig. Barns trygghet och rättigheter utgör grunden för hela mitt resonemang.

Debatten om ”Död åt familjen” visar hur fundamental vi tycker att familjenormen är. Vi bygger upp stora delar av våra liv kring bilden av den lyckliga kärnfamiljen. Vi strävar efter tvåsamheten mellan kvinna och man och vi tror att det är i det biologiska föräldraskapet tryggheten för barn och framtiden ligger. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det svenska samhället, precis som de flesta andra västerländska samhällen, vilar på en illusion om den lyckliga kärnfamiljen.

Familjen är som ett paket med garanti. Vi garanteras ett värde, med utgångspunkt från hur bra vi lever upp till paketets innehåll: två vuxna, en kvinna och en man och så barn. Det betyder bland annat att alla som bryter mot den rådande familjenormen inte har samma värde. Ett exempel på detta är att det inte är självklart att homosexuella par ska få gifta sig. Ett annat exempel är att skilsmässor fortfarande i dag betraktas som ett misslyckande och är belagt med skuld. Ett tredje är att ensamstående föräldrar, framför allt kvinnor, har svårt att klara sig ekonomiskt, eftersom samhällssystemet utgår ifrån att vi ska vara två. Och att vi får lön efter kön.

En av många orsaker till diskriminerande löner är att män fortfarande betraktas som familjeförsörjare medan kvinnor förväntas ta och tar det största ansvaret för barn och hem. (Jag har fortfarande inte träffat en enda man som fått frågan på en anställningsintervju om han planerar att skaffa barn.)

Kort sagt, vi värderas både socialt och ekonomiskt utifrån en traditionell och stereotyp familjebild.

Men familjepaketet innehåller mer än så. Förutom föreställningen om det heterosexuella parförhållandet och föräldraskapet har vi starka normer som beskriver hur kvinnan/mamman och hur mannen/pappan ska vara i familjen. Vi har ju inte samma uppgifter och funktioner i myten om den lyckliga kärnfamiljen. Arbetsdelningen bygger på föreställningen om vad som är kvinnligt och manligt. Och den grundar sig i sin tur på ojämlikheten mellan könen. Mäns överordning och kvinnors underordning.

Som jag tidigare var inne på ligger ansvaret för barn och hem i huvudsak på kvinnan. Det är vi kvinnor som utför den absolut största delen av det obetalda omsorgs- och hemarbetet. Enligt Kvinnomaktsutredningen 87 procent. Även om den orättvisa arbetsdelningen blir större när det heterosexuella paret får barn, så läggs grunden innan dess. Det är säkert också denna orättvisa som utgör grunden för att kvinnor utan barn tjänar mer än kvinnor med barn medan män med barn tjänar mer än män utan barn. (Se TCO:s färska rapport ”Den dolda barneffekten”.)

När jag har kritiserat den traditionella familjebilden har min ambition också varit att väcka uppmärksamhet kring det faktum att den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker inom familjen. Konstigt nog har misshandeln och övergreppen inte rört upp lika starka känslor som min kritik av illusionen om den trygga kärnfamiljen. Varje dag utsätts kvinnor och barn, här i Sverige, för våld av en närstående man. När det här äntligen kommer upp på dagordningen så hamnar diskussion någon annanstans än vad vi kan göra åt det. Jag vill påminna om debatterna kring Kvinnofrids annonskampanj om barn som inte vill träffa sina misshandlande fäder och omfångsundersökningen Slagen Dam som visar hur utbrett mäns våld mot kvinnor är. Vad gäller den senaste var definitionen av övergrepp överdrivet omdebatterad och i båda fallen kom diskussionen till stor del att handla om de män och pappor som inte misshandlar och att de kände sig kränkta. Inte om hur vi ska komma åt den struktur som gör att män som grupp (inte alla män) kränker och misshandlar kvinnor som grupp (inte alla kvinnor). Det är skrämmande och bedrövligt. Jag ser fram emot den dagen då majoriteten av alla svenska män ställer sig upp och säger ”så här får det inte vara” och sedan engagerar er för att göra något åt det.

Från borgerligt håll vill man stärka kärnfamiljen. Man pratar om mamma, pappa, barn som en naturlig enhet. Jag vill

i stället bejaka och uppmuntra den naturliga kärleken mellan självständiga och jämställda människor, oavsett kön, sexuell läggning, biologiskt föräldraskap, yttre påtryckningar och krav.

Familjen är en mångfald. Jag vill inte hindra någon från att bilda den familjetyp som de själva önskar. Men vi måste vidga begreppet och vara öppna för att en familj kan se annorlunda ut. Allt annat är både fördomsfullt och förlegat. Låt barn växa upp i trygga miljöer med gemenskap utan påtvingade krav på hur ”den lyckliga familjen” ska se ut.

Den trygga kärnfamiljen kan vara farlig i synnerhet för kvinnor. Varje dag misshandlas kvinnor och barn av närstående män. Kvinnor utför dessutom fortfarande det mesta av det obetalda hushållsarbetet. Gudrun Schyman vill med andra ord påminna oss om varför hon vill begrava begreppet kärnfamiljen. Att ifrågasätta vår föreställning om familjen är som att svära i kyrkan, skriver Gudrun Schyman på Aftonbladet Debatt i dag.

Gudrun Schyman (partiledare v)