Barnen får inte återse sin far
Jon Knutsson: Pappa till tre – men enligt Migrationsverket barnlös singel
Migrationsverket har gjort skillnad på afghanska kvinnor och män på ett sätt som liknar historisk retuschering. Fram till och med förra året gjordes änklingar med barn om till singlar utan barn och fick bara tillfälliga uppehållstillstånd. Änkor i samma situation fick permanenta uppehållstillstånd.
Reglerna säger att det bara är permanent uppehållstillstånd som ger barn rätt att återförenas med sina föräldrar. Följden blev att barn nekades familjeåterförening enkom för att de hade en pappa och inte en mamma kvar i livet.
Migrationsverkets handläggare hade inte rätt att låta bli att göra denna skillnad mellan män och kvinnor. De handlade enligt en praxis utarbetad av Migrationsverkets ledning. Denna praxis grundade sig i sin tur i ett riksdagsbeslut från 2005, beslutet om den så kallade tillfälliga lagen.
I december 2006 avslutade Migrationsverket i stort sett all prövning enligt denna lag – men konsekvenserna lever i högsta grad kvar. Det handlar om hundratals män som hade gått en betydligt tryggare framtid till mötes än vad de gör nu – om de bara hade varit kvinnor.
En av dessa män är Milad, universitetslärare från Kabul som för 18 år sedan gifte sig med Jamila, gynekolog. Jamila kom från en Muhajidin-familj. Det gjorde inte Milad. Jamilas släkt motsatte sig därför giftermålet. Men Milad och Jamila gifte sig ändå. De fick tre barn, två söner och en dotter: Abdulla, Kanshka och Monika.
15 år efter bröllopet trodde Jamila att det var säkert att hälsa på sin familj. Men det var det inte. Hon blev avrättad. Milad blev änkling och barnen utan mamma. Jamilas familj kom då också Milad och barnen på spåren. Milad fick dödshot och barnen hotades att kidnappas.
Monika, som då var 9 år, skulle giftas bort av sin döda mammas familj. Milad flyttade därför sig och barnen till ett säkrare hus hos vänner i Kabul. Med information om att Sverige var ett land som respekterade mänskliga rättigheter, beslutade Milad att fly till Sverige för att sedan ordna så att hans barn kunde komma efter.
Det är nu tre år sedan och barnen har ännu inte kunnat återförenas med sin pappa. Abdulla är i dag 6 år, Monika 12 och Kanshka 16. I rädsla för att bli kidnappade eller dödade lever de isolerade utan skolgång och har gjort så sedan Milad flydde till Sverige i förhoppning om att finna ett tryggt land för sina barn. Sedan snart ett halvår har dessutom vännerna som sett till barnen själva tvingats fly och därmed lämnat Milads barn ensamma i huset i Kabul. Barnen lever därför nu i en än svårare situation än förut.
Skulle Milad ha behandlats på samma sätt som de afghanska kvinnorna i samma situation skulle han ha haft permanent uppehållstillstånd för länge sedan. Troligtvis hade då även hans barn sedan länge varit i säkerhet hos honom i Sverige.
Detta sätt att diskriminera pappor bara för att de är pappor och inte mammor bygger på beslut tagna av svenska politiker och tjänstemän. Hur resonerade de – menade de att kvinnor lider mer än män? Och framförallt, hur resonerade man när det gäller de berörda barnen?
Det rör sig om en systematisk könsdiskriminering utövad av en stat som i vanliga fall gärna framställer sig som ett föregångsland när det gäller lika rättigheter mellan könen. Men det räcker inte. Det handlar också om diskriminering av barn som förlorat sin mamma, och om etnisk diskriminering – i varje fall om man ser till det osannolika i att svenskfödda män och barn skulle kunna bli behandlade på samma sätt som de afghanska männen och barnen blivit.
Detta är en uppmaning till politiker och tjänstemän ansvariga för denna multipla diskriminering att träda fram och samfällt förklara att man har begått ett misstag.
Det är också en begäran ställd till de som har beslutanderätten i dag att se till att samtliga barn och pappor som på grund av detta misstag tvingats leva åtskilda under livshotande omständigheter omedelbart kommer att få tillstånd att återförenas i Sverige.
dagens debattör
