Ansvariga vägrade se den misär han levde i
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-10-24 | Publicerad 2011-10-21
Juristen: Jag kräver att myndigheterna samarbetar
Den mördade fyraåringen i Ljungby och hans många syskon fick inte den hjälp från samhället som de hade rätt till.
Jag anser att Socialtjänstlagen är tydlig: barnens bästa ska särskilt beaktas.
En familjs ständiga uppbrott och flykt undan myndigheterna är ingen ursäkt. Ansvariga politiker och tjänstemän vägrade se den misär barnen levde i.
Hur hade barnen det när deras mamma i januari 2010 ansöker om hjälp med det mest grundläggande: de sex syskonens morgonhygien, frukost, få iväg dem till skolan, städ och tvätt?
Pappan satt häktad för grov kvinnofridskränkning. Mamman var för första gången ensam med barnen.
Både socialnämnden i Uddevalla och förvaltningsrätten i Göteborg avslog mammans begäran. De två instanserna ansåg inte att hon hade hälsoproblem och menade att hon hade stöd i ett personligt nätverk. Men problemet var inte i första hand hennes hälsa. Mamman hade genom sin anmälan klargjort att hon ensam inte kunde tillgodose sina egna barns mest basala behov. Vem skall då ta tillvarata barnens grundläggande rättigheter?
I den förundersökning som pågick och som senare ledde fram till åtal och fällande dom mot pappan, fanns alla fakta. Barnen hade sett sin mamma misshandlas. Hon verkade hjärntvättad och hade varit psykad och slagen under lång tid, enligt en polis som vittnade.
Politikerna och juristerna hade skyldighet att tänka ett steg längre. Informationen fanns. Det handlade inte längre om den då 34-åriga sexbarnsmamman och hennes rätt till bistånd. Fokus borde i stället ha varit barnens situation.
Så här står det i en av de inledande paragraferna i Socialtjänstlagen:
1 Kap Socialtjänstens mål
2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.
Bestämmelsen är tänkt att svara mot artikel 3 i FN:s barnkonvention. Barnets bästa ska alltid skall beaktas vid myndigheternas beslutsfattande, när besluten rör barn. I SoL 5:1 a framgår att socialnämnden har skyldighet att, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med andra samhällsorgan och organisationer. Även om föräldern söker bistånd för egna behov så har alltså socialnämnden en skyldighet att på eget initiativ se till att barnen får det stöd de behöver.
Barn som växer upp med en förälder som inte ensam klarar av att tillgodose de grundläggande behoven, som tvingas uppleva missbruk och misshandel, måste få hjälp. Om föräldrar inte inser att barnen far illa och inte klarar av att skapa trygghet så måste samhället träda in.
I slutändan handlar det om barnets säkerhet.
Familjen i Ljungby har bytt adress 18 gånger de senaste nio åren. Många gånger har flytten sammanfallit med att myndigheterna har varit på väg att ingripa. Det, tillsammans med ett stort antal orosanmälningar, borde ha fått varningsklockorna att ringa.
Jag kräver att socialförvaltningarna i landets kommuner börjar samarbeta. Att ”flyga under radarn” ska inte vara möjligt. En påbörjad utredning om att barn far illa måste tas över om en familj byter kommun – inte tas om från början. Information om anmälningar till socialförvaltningen (orosanmälningar) måste skickas vidare.
Jag förutsätter att en grundlig undersökning, en ”haveriutredning”, genomförs. Vad hade kunnat göras annorlunda? Vi måste få kunskap om vad som kan ha lett fram till den tragiska händelsen i Ljungby där ett barn berövats livet.
Vi måste se till att det aldrig händer igen.
My Krozer