Det är fel att rösta om EMU
Många svenskar skulle nog hävda att det är viktigt att göra rätt för sig och dessutom mena att det är något typiskt svenskt. Sverige har länge hävdat att det är viktigt att länder följer överenskommelser och avtal med andra stater.
Nu står vi inför ett dilemma: nämligen folkomröstningen om EMU. Å ena sidan har Sverige i avtal (Maastrichtfördraget) med andra europeiska stater, när vi blev medlemmar i EU, förpliktat sig att införa euron som valuta i landet så fort vissa villkor är uppfyllda. Dessa krav har Sverige klarat med marginal utom i ett fall där vi väljer att maska i väntan på folkomröstning.
Å andra sidan har Sverige meddelat EU-länderna att vi ska rösta en andra gång om Maastrichtfördraget och då enbart om vi ska acceptera EMU:s tredje steg; euron och den Europeiska Centralbanken.
Man kan fundera över vad det skulle betyda om även andra länder skulle hålla folkomröstningar i efterhand för att slippa undan delar av internationella avtal. Risken är stor att samarbetet mellan stater skulle försvåras. Sverige är det första land som folkomröstar om EU-undantag utan stöd i internationella avtal. Vill vi verkligen öppna den dörren?
1993/94 var det många som tvivlade att det överhuvudtaget skulle bli en valutaunion inom överskådlig tid. Då menade ledande politiker på jasidan taktiskt att frågan om EMU:s sista steg, att införa euron i Sverige, var skild från den aktuella EU-omröstningen och skulle avgöras i efterhand. Flera på nejsidan tolkade dock omröstningen 1994 att den också inbegrep EMU-frågan. Några år därefter bildades valutaunionen och nästan alla EU-länder deltog från start.
Storbritannien och Danmark fick genom specialavtal själva avgöra om man ville fullborda sitt EMU-medlemskap medan Sverige inte förhandlade fram något undantag.
Vad som är rätt eller fel är förstås en politisk fråga. Suveräna stater gör som dom vill. Israel och USA är ett paradexempel på stater som just gör som de vill. Men Sverige är inte USA eller Israel. Nu har vi hamnat i en situation där om vi säger nej till euron bryter en lång svensk tradition av rättrådighet och pålitlighet i umgänget med andra stater. Men inte bara det, bilden av oss själva som ett folk som står för sitt ord får sig en rejäl törn. Man kan inte säga både ja (1994) och nej (2003) till delar av ett och samma avtal med bibehållen trovärdighet.
Eftersom vi redan sagt ja till EU och skrivit på Maastrichtfördraget om EMU återstår bara ett alternativ i detta moraliska dilemma. Att rösta ja till euron och hoppas att omvärlden glömmer vad Sverige var på väg att göra en söndag i september 2003.
Anders Selnes, journalist