"Mormor tar makten"
Elise Claeson: Först i 50-årsåldern är kvinnors ledaregenskaper som bäst
Ingenstans i världen firas Internationella kvinnodagen så mycket som i Sverige. Vi vill ju vara världens mest jämställda land. När jag bodde i USA och England passerade dagen utan något politiskt och medialt ståhej. Mors dag var viktigare.
Ingenstans i världen arbetar så många med jämställdhetsfrågor som i Sverige. Vi har fler jämställdhetsarbetare än kvinnliga direktörer.
Därför har den 8 mars blivit en nationell samling kring den ödesfråga som nationens ära tycks stå och falla med: antalet kvinnor med makt.
Vi vill tävla i elitserien där USA är ohotad vinnare med drygt 45 procent kvinnor bland landets högsta befattningshavare. Sverige har bara 29 procent.
För jämställdhetsbranschen är det ett meganederlag att ständigt besegras av hemmafrulandet USA i kvinnomakt-grenen.
Vad gör vi för fel, undrar varje år branschens alla proffs och upprepar sina standardförklaringar (och standardlösningar).
Sällan tycks vi fundera på varför USA:s kvinnor klarar sig så bra i maktens korridorer. Och samtidigt föder så många barn?
Skulle till exempel 66-åriga Nancy Pelosi, talman i representanthuset och USA:s tredje mäktigaste politiker, kunna lära oss något?
Ta hennes ålder till exempel. I Sverige skulle en så gammal kvinna redan vara förpassad till gungstolen. Vi lider av ungdomsnoja, trots att vi lever längst i världen.
Några kvinnor över 45 finns naturligtvis inte med på listan över de 75 kvinnliga chefer som är redo att ta över näringslivet (SvD 5 /3). Bara kvinnor under 35 kan komma ifråga.
När akademikern Nancy Pelosi var i 30-årsåldern var hon hemmamamma för sina fem barn. Först vid 45+ satsade hon på en politisk karriär.
Hon är ett bra exempel på en kvinnlig karriärmodell, som erkänner att kvinnor inte är män och därför inte behöver leva som män.
Amerikanskorna är betydligt yngre än svenskorna när de är klara med sina utbildningar och börjar jobba (tidigare skolstart). De bildar familj tidigt och kan i 40-årsåldern ha utflugna barn. Det betyder att deras egentliga yrkeskarriärer börjar i medelåldern. I cirka 10–15 år dessförinnan är de mest mammor, den civila sektorns mäktiga ledare.
För Nancy P och många amerikanska karriärkvinnor är dessa hemmafruår en merit, inte en kvinnofälla. Hemmamamman har så hög status att många kvinnor planerar för den tiden redan under studierna. Moderskapet och volontärarbetet blir viktiga delar i karriärplaneringen. Allt detta är möjligt tack vare principen om skatt efter försörjningsbörda. Familjer kan leva på en lön. Då behövs ingen föräldraförsäkring. Och ingen jämställdhetspolitik.
Amerikanska ledarskapskonsulter säger till och med att moderskapet är den bästa förberedelsen för ledarskap.
Annat är det i Sverige. Här ses moderskapet, barnen och frivilligarbetet som en kvinnofälla. Här måste kvinnorna kvalificera sig för föräldrapenning innan de kan bilda familj. Här har ytterst få råd att leva på en lön. Här är mannens livscykel en förebild.
Därför tror vi att 30-åriga kvinnor är näringslivets påläggskalvar eftersom 30-åriga män alltid har varit det.
Det är ett enfaldigt feltänk som förklarar mycket av svenska kvinnors problem i näringslivet. Vi vägrar erkänna att kvinnor och män är olika.
Våra hjärnor och hormoner är olika. Det risktagande, tävlingsinriktade näringslivet är manligt och passar perfekt för en testosteronstinn ung man. Det passar sämre för en östrogenstyrd ung kvinna, vars kropp och hjärna är inriktad på att bli mamma.
Först i 50-årsåldern, när östrogenhalten sjunker, blir kvinnor så manliga att vi förstår och passar in i näringslivets spelregler. Då är våra barn stora och vi kan koncentrera oss på att vara bäst.
Vi blir naturligt emanciperade och kan ta med oss våra kvinnoerfarenheter som mammor till männens jaktlag, men utan att behöva bli män.
Framtidens kvinnliga ledare är en mormor.
Dagens debattör
