Framtiden blir både oviss och dyster
Bagdad har fallit och Saddams idolbilder faller som käglor.
Det är en overklig känsla när en stad byter härskare.
Men nu börjar det svåra för USA och dess allierade.
– Bush och Blair är ett radarpar som knappast skapar förtroende, skriver Sven-Oskar Ruhmén, före detta korrespondent i Kambodja och en av de få journalister som upplevde Phnom Penhs fall 1975.
Jag sitter hemma i min trygga tv-soffa och ser hur ett antal unga irakier försöker störta en jättestaty föreställande Saddam Hussein. I centrala Bagdad har mängder av amerikanska stridsvagnar parkerat. Civila irakier vinkar och viftar och ropar att Bush är god – eller är han Gud? De amerikanska CNN-reportrarna vet inte hur de ska tolka Bagdad-bornas reaktioner.
Jag får en osannolik närvarokänsla när jag betraktar det här fantastiska skådespelet. Jag vet hur det känns när en huvudstad faller, när ett krig håller på att ta slut och segrarna skjuter i luften och civilbefolkningen jublar.
Jag var med i Phnom Penh och Kambodja i april 1975 när röda khmererna spelade samma roll som amerikanarna i dag gör i Bagdad. Ett helt annat krig, ännu blodigare och längre än det vi just nu bevittnar men ändå så skrämmande likt; krig är alltid krig och segraren är ju inte alltid Den Gode.
I Phnom Penh och Kambodja var det amerikanarna och deras kambodjanska marionetter som drevs i väg av vad vi då trodde vara de rättmätiga befriarna, Pol Pots unga frihetskämpar som till sist vann det långvariga gerillakriget. Det blev som vi numera vet en dyrköpt seger för det stackars kambodjanska folket. Innan Pol Pot-regimen störtades knappt fyra år senare hade mellan två och tre miljoner människor dödats i vad som skulle bli ett av historiens värsta folkmord.
Men vem kunde drömma om folkmord när vi stod där på Monivong Boulevard, Herman Lindqvist och jag och några andra journalister som varit dumdristiga nog och dröjt oss kvar i Phnom Penh inför det oundvikliga slutet. Röda khmererna hade varnat alla utlänningar före intåget – de som trots allt stannat kvar kunde inte påräkna den nya regimens gästfrihet.
Det såg ju så lovande ut i början. Jag har fortfarande den varma bilden framför mig när jag ser hur kambodjanska regeringssoldater faller de svartklädda röda khmererna om halsen, hur de sitter på de stora stridsvagnarna tillsammans och skrattar och viftar med vita flaggor till jublande människomassor som äntligen ser slutet på flera år av krig. Förbrödringen är total!
Jag skickade i väg ett telegram till Aftonbladet som beskrev människornas spontana glädjeyttringar. Det var ett positivt och optimistiskt telegram, en rapport som andades framtidstro för ett våldtaget och sönderbombat land. Det skulle visa sig bli det sista telegram som lämnade Phnom Penh. En stund senare stängdes postkontoret, Phnom Penh isolerades från yttervärlden och de röda khmererna påbörjade sitt folkmord.
Segrarna visade snart sitt rätta ansikte. Phnom Penh skulle tömmas, alla invånarna kommenderades ut på landsbygden och vi utlänningar flydde i panik mot franska ambassaden som skulle komma att fungera som någon slags husarrest för icke-kambodjander. Entrén till ambassaden var låst och jag fick klättra över ett nästan tre meter högt järnstaket.
– Nu är vi säkra för stunden. Men förvänta dig inget gott av de här jävlarna. Det är bara en tidsfråga innan khmer rouge kommer och hämtar oss. Det var min amerikanske kollega Sidney Schanberg från New York Times som hälsade mig välkommen. Han hade anlänt några minuter före mig, blivit både rånad coch mordhotad på vägen till ambassaden och såg helt förstörd ut. Det var Sidney som så småningom skulle skriva manuset till filmen ”Killing Fields” – Dödens fält – och som också fick Pulitzer-priset för sin Kambodja-rapportering.
Vi satt på första parkett och såg hur kambodjanerna drevs i väg, gamla och sjuka, flera patienter i sina sjukhussängar. Det var obeskrivliga scener och grymheter som spelades upp inför våra ögon men vi skulle inte kunna rapportera till våra medier förrän en månad senare när vi äntligen släpptes som de röda khmerernas gisslan. Mobil- och satelittelefoner och video-tv-sändningar var tyvärr inte tillgängliga 1975 – vi var försvunna, hade inte haft möjlighet att lämna ett livstecken ifrån oss och många spekulationer bland våra kolleger vid gränsen mot Thailand gjorde gällande att vi sedan länge var avrättade.
Av någon outgrundlig anledning lät röda khmererna oss leva, det är ännu svårare att förstå när man studerar slutresultatet av deras massmördande. Krigen i Vietnam och Kambodja skördade ändå journalister bland alla oskyldiga offer på samma sätt som Irak-kriget sett både journalister och civila dödas i stora tal.
I Bagdad fick igår de unga irakierna hjälp av amerikansk militär att slutligen bringa jättestatyn av Saddam på fall. En soldat klädde diktatorns huvud med den amerikanska flaggan. Den symboliska gesten fick förstås inga applåder i den övriga arabvärlden och flaggan plockades också ner efter några minuter.
Nu börjar ju det svåra arbetet för USA och de brittiska alliansbröderna som lovat bygga upp det nya Irak. Det blir inte lika enkelt som när världens enda militära supermakt bombar och skjuter sönder en underlägsen motståndare.
Den laglöshet som nu drar över Irak när den fruktade Saddam fallit och hans soldater kapitulerat i stort sett utan strid på många håll följer samma mönster som i de flesta krig. Irakierna plundrar och härjar och det lär dröja innan Bagdad kan erbjuda det som president Bush kallar lag och ordning.
Amerikanarna har ett enormt ansvar när de nu ska försöka städa upp efter Saddam och sig själva. De kommer inte att klara uppgiften på egen hand. FN:s roll måste återupprättas. Bush och Blair är ett radarpar som knappast skapar förtroende. Och vad kommer att hända i västvärlden när nya Usama bin Ladins ska utkräva hämnd? Framtiden blir både oviss och dyster.
Sven-Oskar Ruhmén
Aftonbladets korrespondent i Kambodja 1975 som också bevakat krig i Afrika och Mellanöstern och varit tidningens utrikeskorrespondent i New York, London och Afrika.