"Låt mig och min fru leva tillsammans"
Anders Finström: Den svenska byråkratin äventyrar min hustrus liv
Min fru är inte född i Sverige.
Min fru är inte svensk medborgare.
Min fru har inte ens uppehållstillstånd.
Men hon är min fru! Vi vill leva tillsammans!
Många tror att det är enkelt för andra att komma till Sverige och att få uppehållstillstånd. De har så fel.
Min fru kom till Sverige från Azerbajdzjan i augusti 2003 och sökte uppehållstillstånd. I juni 2004 avslog Migrationsverket hennes ansökan. Samtidigt fick hennes dotter, som precis hade fyllt 18 år, tillstånd att stanna.
Vilken mamma kan lämna sitt 18-åriga barn i ett främmande land? Inte min fru i alla fall!
Dottern, nu 21 år, bor här med sin man och tvåårige son, och snart ska sonen bli storebror.
Min fru och jag möttes i mars 2005. Vi har sedan dess haft en relation och jag har engagerat mig i hennes ärende. Jag har skrivit till Migrationsverkets generaldirektör, statsministern, talmannen, biskopen i Stockholm och till drottningen. Både generaldirektören, statsministern och talmannen svarade!
Efter många försök lyckades min fru skilja sig från dotterns pappa och vi kunde, i oktober 2006, äntligen beställa tid för bröllop. Då vi gifte oss av kärlek valde vi en kyrklig vigsel så att vi kunde få Guds välsignelse.
Från den 30 april 2006 finns regler i utlänningslagen som innebär att man har rätt att få uppehållstillstånd om man är gift, har ingått partnerskap eller är sambo med någon som bor i Sverige. När vi den 31 oktober 2006 ansökte om uppehållstillstånd för min fru var det därför i trygg vetskap om att hon enligt lagen har rätt att få ett sådant tillstånd.
Huvudregeln är att den som söker tillstånd på grund av anknytning måste lämna in ansökan i sitt hemland och få den beviljad före inresan i Sverige. På ansökningsblanketten hade vi dock möjlighet att ange hinder som vi ansåg fanns för min fru att återvända till Azerbajdzjan.
Vi såg främst två hinder.
Ett hinder är att det i Azerbajdzjan inte finns någon svensk ambassad att lämna in ansökan till.
Om min fru reser till Azerbajdzjan måste hon därefter ta sig till Moskva och lämna in ansökan om uppehållstillstånd. Sedan måste hon tillbaka till Azerbajdzjan och vänta på svaret. Efter klartecken får hon komma hem till mig.
Hela ansökningsproceduren blir därmed både krånglig och dyr. Det kan ta år innan vi träffas igen. Att också lagstiftaren ser detta som ett hinder framgår av propositionen 1999/2000:43, sidan 57.
Ett annat hinder är att min fru är hotad till livet.
Hon är rädd. Hennes exman utsatte henne för misshandel i nära 20 års tid. Han ville inte skiljas och har nu hotat att döda henne. Även utlänningslagen (12 kap. 1 §) säger att man inte får utvisa någon till ett land där personen riskerar att straffas med döden.
Den 15 december 2006 meddelade Migrationsverket avslag på vår ansökan och det var kanske inte så förvånande. Vi hör ju dagligen talas om ärenden där verket tycks sakna empati och medmänsklighet.
Vi överklagade beslutet till länsrätten och bifogade oberoende rapporter som visar på bristen av mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan och som pekar särskilt på kvinnors mycket utsatta situation.
Vi bifogade också ett utlåtande av professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet, David Fisher, som skriver:
"Mot denna bakgrund anser jag att det inte är utan fara för liv och lem för en kvinna att återvända till Azerbajdzjan under omständigheter där hon inte kan räkna med myndigheternas skydd mot sådana våldshandlingar som har sin upprinnelse i en tidigare familjerelation."
Ändå. Också länsrätten avslog vår ansökan. Principen att min fru lämnar in sin ansökan utanför Sverige är viktigare än att hon förblir skadefri.
Därför vädjar jag till migrationsminister Tobias Billström:
– Hjälp oss!
Jag vädjar också till kammarrätten:
– Bevilja prövningstillstånd!
När ingen svensk ambassad finns i Azerbajdzjan och när min fru känner välgrundad fruktan kan det inte vara rimligt att hon måste lämna Sverige.