Vi blev ett delat folk efter Utøya
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-07-22 | Publicerad 2012-07-20
Elisabeth Skarsbø Moen: Världen beundrade rosentågen men rasismen frodas i Norge
”Jens Stoltenberg är en quisling och en landsförrädare.”
Det här citatet postades av en helt vanlig norsk medborgare på statsminister Jens Stoltenbergs Facebook-sida i förra veckan, som en reaktion på att en stor grupp romer har slagit läger i Oslo.
Det är ett eko från rättegången mot Anders Behring Breivik, och den typen av uttalanden har blivit vardag i Norge.
Terrordåden den 22 juli, som terroristen har förklarat var ett motstånd mot det mångkulturella samhället, har inte hindrat norrmännen från att ge uttryck för rasistiska åsikter. Mycket som sägs är i det närmaste ordagranna citat från terroristens manifest, men vi ska inte överdriva hans roll som ideolog. Hans manifest är mest klippt och klistrat från andra eurabia-teoretiker.
Andra föreslår lösningar som vi känner igen från nazitiden: deportation. Skicka tillbaka romerna där de kommer ifrån. Ett förslag som det norska högerpartiet Fremskrittspartiet ställer sig bakom.
”Zigenare är inte människor, de är sopor”, skriver folk under eget namn på statsministerns Facebook-sida.
Världen har sett på Norge och förundrats över att vår reaktion på det inträffade var rosentåg och ord om kärlek och sammanhållning. En ny undersökning visar att detta inte stämmer överens med hur vi reagerade – vi är efter den 22 juli ett delat folk.
Forskningsrapporter från stiftelsen Kirkeforskning visar att högerpartiernas sympatisörer i mindre utsträckning deltog i rosentågen än andra väljare. Detta gäller främst Fremskrittpartiet.
Motståndare till det mångkulturella samhället var sällsynta i manifestationerna. De som deltog var i stället de som är mest kollektivt orienterade och som också röstar därefter, medan personer som är mer individuellt orienterade i högre grad valde att utebli.
Debatten efter den 22 juli har handlat om sambandet mellan ord och handling. Skulle den värsta enskilda terroristen i mänsklighetens historia ha attackerat försvarslösa norska ungdomar om inte Internets mörkaste avgrunder erbjudit en ideologi som förklarade att allt är ”de andras” fel?
De som fortsätter att ge uttryck för Breiviks ståndpunkter, men tar avstånd från hans handlingar, vägrar att se sambandet mellan ord och handling.
I Norge har vi skrutit med att vår öppna debatt om invandring har lett till att vi haft så lite rasistiskt grundat våld, jämfört med Sverige. Och att partiet som lett debatten, Fremskrittspartiet, har varit en demokratisk kanal för alla som annars hade kunnat bli antidemokratiska krafter.
Aggressionen i debatten efter den 22 juli vittnar om något annat: det är inte yttrandefrihet de rasistiska krafterna saknar – det är det politiska genomslaget. Och det har börjat göra dem frustrerade. ”Om inte myndigheterna städar upp i oredan som de öppna gränserna skapat, så kommer folk ta lagen i egna händer. Och då går det illa!” skriver en av de som är inne i diskussionen på Stoltenbergs Facebook-sida, och kommentaren raderas av en av statsministerns medarbetare. Meningen postas en gång till.
Terroristen spådde att hans handlingar först skulle bidra till en polarisering mellan de yttersta höger- och vänsterkrafterna, därefter en splittring av folket och till slut seger för hans sida. Han har antytt att spådomen om polarisering redan har gått i uppfyllelse. Men så är det inte.
Den 22 juli var en historisk vändpunkt för Norge. Även om de mest individualistiskt orienterade valde att inte delta i rostågen, betyder det inte att de inte vill se ett mångkulturellt samhälle. Eller att de inte sörjer handlingen den 22 juli och känner sympati med mer kollektivt tänkande personer.
I debatten om romerna i Oslo står den breda mitten samlad mot den yttersta högern. Det gäller också för debatten om det mångkulturella samhället i övrigt. Den ”tysta majoriteten” gör sig gällande i debatten på nätet som aldrig förr.
Vi är ett delat folk, men vi är inte ett splittrat folk.
Elisabeth Skarsbø Moen