Vi har inte råd att ge upp vårt inflytande i Europa
När Sverige gick med i EU 1994, varnade nejsidan för att all makt skulle hamna i Bryssel. Så blev det inte, konstaterar Anna Lindh och Ingvar Carlsson. I stället har Sverige haft ett stort inflytande på EU. Samma sak skulle hända om vi går med i EMU: Sverige skulle påverka EMU till det bättre.
– Vi har inte råd att säga nej, skriver de.
Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 argumenterade vi för att ett ja skulle få positiva effekter för sysselsättningen, välfärden och miljön. Nej-sidan varnade för att EU höll på att förvandlas till en ”superstat”, att demokratin var hotad och att Sverige skulle klara sig bättre utanför.
Nu inför folkomröstningen om EMU-medlemskap förs en likartad debatt. Därför vill vi belysa vad deltagandet i Europasamarbetet faktiskt inneburit för Sverige och för EU. Vår slutsats är att framstegen överskrider vad vi vågade hoppas på för nio år sedan.
Regeringens förslag att göra kampen mot arbetslösheten till ett gemensamt mål för hela EU förlöjligades först av vissa svenska moderater. Men vi lyckades få in ett särskilt kapitel om sysselsättning i fördraget. Full sysselsättning är numera ett mål för hela EU och länderna bestämmer själva hur de ska nå dit. Därigenom är full sysselsättning också en uppgift för Europeiska Centralbanken vid sidan av dess huvudmål att upprätthålla prisstabilitet.
Ett annat viktigt genombrott var när Sverige fick gehör för att arbetet för att förbättra sysselsättning och ekonomi skulle kompletteras med ett tredje – miljön. Därmed måste alla ekonomiska initiativ numera också uppfylla kraven på hållbar utveckling.
Öppenhet var ett näst intill obekant begrepp i EU före det svenska medlemskapet. Tidigare var det tillåtet för tjänstemän att förneka existensen av ett efterfrågat dokument. Sedan det svenska ordförandeskapet våren 2001 finns nu regler för hur handlingar ska hanteras, offentliga diarier, liksom en medborgarrätt att få tillgång till information. Det nya systemet är byggt på den svenska modellen, ännu inte lika långtgående, men ett stort steg på vägen.
Under förhandlingarna om Amsterdamfördraget lyckades Sverige och Finland få in behovet av militär och civil krishantering. Brist på samordning och resurser hade förhindrat EU att ingripa i Bosnien, det största kriget i Europa sedan andra världskriget. Med EU:s gemensamma krishanteringsstyrka, med kapacitet på såväl det militära som civila området, och förbättrad samordning inom utrikespolitiken, kan EU idag spela en helt annan roll. EU kunde bidra till att förhindra ett fullskaligt inbördeskrig i Makedonien. Nu har EU en polisstyrka i Bosnien, fredsstyrkor i Makedonien och Kongo och önskemål om EU-insatser finns i Moldavien och om övertagande efter NATO i Bosnien. Genom EU-insatsen i Kongo, där Sverige aktivt deltar, har EU på FN:s begäran för första gången tagit ett konkret ansvar också för global krishantering.
På svenskt initiativ har också jämställdheten gjorts till ett mål för hela EU. Förbudet mot diskriminering i arbetslivet på grund av kön har lett till att 70 procent av alla nya jobb inom EU går till kvinnor. EU har också tvingat Sverige skärpa sin lagstiftning mot diskriminering vid ett par tillfällen.
Sverige har kanske mer än något annat land drivit på EU:s utvidgning. Utvidgningen är en fantastisk utveckling. Kalla krigets uppdelning av Europa i öst och väst har gått i graven. Nästa år kommer tio nya medlemsstater att gå med i EU och från 2007 också att införa euron. Detta har fundamental betydelse för dem, men också för Sverige. Samarbetet och handeln med inte minst våra grannländer Estland, Lettland, Litauen och Polen kan nu utvecklas ytterligare.
På dessa sex områden – sysselsättning, miljö, öppenhet, krishantering, jämställdhet och utvidgning – liksom många andra, har Sverige haft en helt central roll att spela. Vi har haft möjligheter att med goda argument påverka EU mer än vi kunde förutse för nio år sedan.
Vi kan spela samma roll i den fortsatta uppbyggnaden av EMU om vi blir fullvärdiga medlemmar. När nu Europasamarbetet utvidgas och fördjupas skapas fler platser där viktiga diskussioner förs och beslut fattas.
EU går från 15 till 25 medlemsländer. Det möjliga urvalet vid alliansbyggande ökar därmed drastiskt. Skall Sverige hålla fast vid sin position som en av de intressantaste samarbetspartnerna krävs intensivt arbete på alla plan.
Sverige har medvetet försökt utveckla nära kontakter med de nya medlemmarna. De vill alla intensivt tillhöra kärnan av EU-samarbetet.
Att då bygga allians med länder som bara är halvhjärtade medlemmar är för dem mindre intressant.
Sverige spelar en viktigare roll i EU än vi kunde drömma om när vi argumenterade för ett ja till EU för jobbens och välfärdens skull, och som en politisk motkraft till marknaden. Vi har kunnat påverka och driva utvecklingen i EU i en riktning gynnsam för Sverige. Vi vill fortsätta på den vägen.
Den 4 oktober inleds nästa regeringskonferens. Då vill vi med full kraft driva frågor som är central betydelse för Sverige: skärpningar vad gäller miljön, modernare mål för jordbrukspolitiken och högre ambitioner för konsumentpolitiken. Med utvidgningen förskjuts EU:s tyngdpunkt norrut. Vi vill att Sverige fullt ut ska ta tillvara de ökade möjligheter till handel och utbyte som detta innebär – inte riskera dem genom att självmant ställa oss vid sidan av utvecklingen.
Sverige har all anledning att delta i det gemensamma europeiska arbetet entusiastiskt, målinriktat och med stort självförtroende.
Nej-sidans skräckbilder om ”superstat” ter sig än mer främmande idag än de gjorde för nio år sedan. Samtidigt blir utvecklingen i Sverige alltmer beroende av situationen i våra grannländer och Europa i stort. För att kunna påverka måste vi också fortsatt kunna inta en central roll. Därför är det så avgörande att det blir ett ja den 14 september. Vi har inte råd med ett nej!
Anna Lindh,
utrikesminister
Ingvar Carlsson,
f d statsminister