Från gräsrötter till makthavare
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-31
Jenny Nordberg: Tea party-rörelsen har blivit en väloljad politisk maskin
WASHINGTON D.C. Det var för mycket för vem som helst. Ändå var det amerikanska levnadsödet alltför vanligt: tillvaron hade krossats efter att jobbet försvunnit, huset blivit värdelöst och banken tagit det tillbaka. Ålderdomen var körd, eftersom pensionsfonden var lika bankrutt. Samtidigt stod det klart att en liten grupp inom banker, finans- och försäkringsbolag hade spelat bort svindlande belopp, i samråd med inte alls självständiga kreditinstitut. De som förlorat mest löstes ut för skattepengar och gav några generationer framåt en statsskuld som knappt gick att uttala. De skyldiga drog sig diskret tillbaka med miljoner dollar i ersättning, eller fick nya toppjobb inom regeringen.
Ingen åkte i fängelse. Men den där första amerikanen, som nu är arbetslös, måste fortfarande betala tillbaka huslånet. Är det konstigt att någon blir vansinnig och vill protestera? Så föddes tea party-rörelsen, ur chock och misstro inför att folkvalda politiker tycktes vara på väg att helt förlora greppet om landet. Den döptes efter en skatterevolt på 1700-talet som var ett steg på vägen till det amerikanska inbördeskriget.
Tidigt under förra året började protester synas på olika håll i landet. De arrangerades av privatpersoner som organiserade och spred budskap online. Flera större demonstrationer ägde rum i mars 2009 och Fox News hakade på för att effektivt mana till vidare protester mot regeringens stimulansåtgärder mot lågkonjunkturen.
Till en början var det omöjligt att sammanfatta budskapet som tusentals arga människor med hemgjorda plakat och stundtals lustiga hattar ville framföra. De tycktes nämligen alla ha varsitt budskap, utifrån typiskt missnöje i lågkonjunktur där det dessutom hade råkat vara presidentval några månader tidigare. Det var nej till regeringen, nej till skatter, nej till att lösa ut banker, nej till sjukförsäkringsreform, nej till abort och nej till homoäktenskap. En del slängde in ett nej till svart president och nej till invandring också. Deltagarna var inte en sorts människor och de utgjorde inget parti. De var konservativa, de var libertarianer, de var extrema och de var som folk var mest. Men det kvittade, för snart ville alla republikaner ändå vara med och leka med den nya folkrörelsen, som på nolltid gick från något som liknade gräsrötter, till reell makt.
Konservativa organisationer började pumpa in pengar i rörelsen och nybakade republikanska kandidater förklarade sig entusiastiskt dela tepartarnas åsikter. Till slut krönte den före detta Alaskaguvernören Sarah Palin sig själv till rörelsens drottning och utropade att revolutionen hade inletts. Med hjälp av sin nya frontfigur började tepartyt få lite tydligare kontur, samtidigt som de mer och mer kom att likna vanliga konservativa republikaner med en libertariansk ådra.
I dag säger sig mellan 18 och 35 procent av vuxna amerikaner stödja teparty-rörelsen. De är mestadels vita, i medelåldern och uppåt. De flesta har universitetsutbildning men beskriver sig som misstänksamma mot ”eliten” i Washington. De vill inte ha en stor statsapparat, men inte heller låta marknaden sköta sig själv. De flesta anser att det inte finns något klimathot, men att invandrare kan utgöra ett problem. Tepartarna är mycket negativa till demokraternas sjukvårdsreform och till statens kostnader för socialförsäkringar i allmänhet. Samtidigt får många av dem del av exempelvis subventionerad sjukvård för äldre. De beskriver sig som ”arga”.
Men tåget, som en gång bestod av hemgjorda plakat och lustiga hattar på Pennsylvania Avenue, har goda möjligheter att dundra rakt in i maktens absoluta kärna utan att ta en omväg.
De som Sarah Palin en gång hyllade som ”helt vanliga människor” utgör nu en ganska väloljad politisk maskin och är redan en mäktig del av samma etablissemang som de hånar. I ett flertal stater har gamla republikanska kandidater fått ge vika för helt nya och minst sagt färgstarka spelare i primärvalen, som kommit in med uttalat stöd för tea party-rörelsen. Inför mellanårsvalet är minst nio republikanska kandidater till senaten, och mer än hundra till representanthuset, uppbackade av rörelsen. De är samma gamla republikaner, men ofta lite mer konservativa.
När de väl är installerade lär de fortsätta att säga nej till det mesta, vilket kan leda till ett totalt dödläge i kongressen.
Men i politikens smutsiga värld är det svårt att vara renlärig revolutionär i mer än fem minuter. Därför är det inte solklart vad som händer när framtida kongressledamöter som en gång var tepartare ska säga nej till att spendera pengar men samtidigt ta hem så bra förmåner som möjligt till sitt eget distrikt eller sin delstat.
Makt är ju som bekant ganska förföriskt, och vi kan nog räkna med att några ledamöter kommer att trivas tillräckligt väl i landets huvudstad för att kunna tänka sig en liten kompromiss när partikollegorna kallar. Om inte annat när det gäller framtida översikt och kontroll av de stora bankerna, till exempel.
Jenny Nordberg