Våldet mot kvinnor är problemet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-15

I två dagar har Aftonbladet Debatt publicerat artiklar som gett ett internationellt perspektiv på hedersmord.

I dag återvänder vi till den svenska debatten.

De som pratar om hedersmord som kultur är blinda för svenska patriarkala strukturer och förklarar överlägset kvinnoförtryck som ”kulturella drag” hos invandrargrupper.

Det är kulturrasism, skriver forskarna Paulina de los Reyes, Susanne Johansson, Wuokko Knocke, Irene Molina och Diana Mulinari.

Det tragiska mordet på Fadime Sahindal, ett s k hedersmord, har startat en debatt om kvinnoförtryck, våld mot kvinnor, kultur och patriarkat. Något förenklat har denna debatt rört sig mellan de positioner som förklarar våld mot kvinnor som en del av det universella patriarkala förtrycket, respektive de som använder sig av kulturreduktionistiska förklaringar.

Ett exempel på den första typen av förklaringar utgörs av ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige).
Kultur används

mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld

I ett pressmeddelande utgivet strax efter mordet hävdar ROKS att: ”? ´Heder´ har inget med detta eller andra liknande mord att göra. När en svensk man förföljer eller dödar sin före detta hustru eller sambo, kallas det ”svartsjukedrama”. När han dödar sin före detta fru och deras barn, kallas det ”familjetragedi”. /?/ Vi inom kvinno- och tjejjoursrörelsen anser att det handlar om ett kvalificerat kvinnohat. Det handlar inte om ´invandrare´, det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska.”

Även politikern Gudrun Schyman utgick ifrån en universalistisk tolkningsmodell och gjorde en parallell med ”svenskt patriarkat” i sin analys av händelserna. ”När Fadime Sahindal mördades av sin far så handlade det inte om en ´kurdisk kultur´utan om en ordning där män förtrycker kvinnor” (Gudrun Schyman, DN 26 januari).

Å andra sidan, bland dem som använder sig av ”kultur” som förklaringsmodell, finns de forskare och debattörer som gärna gör en skiljelinje mellan ”våld mot kvinnor” och ”våld mot invandrarkvinnor”.

Dit kan integrationsministern Mona Sahlin räknas när hon apropå ”invandrarflickornas” utsatta situation utropade: ”?I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på. Man kan tycka om det eller inte, men det är bara att gilla läget. Om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta sätt att tvinga in svenska värderingar.”

Det senaste exempel som orsakat en livlig debatt i interna kretsar bland feministiska forskare och debattörer är professor Yvonne Hirdmans debattinlägg i Dagens Nyheter.

Utgångspunkten hos henne är att den svenska jämställdheten (och kulturen?) är överlägsen alla andra. Professor Hirdman skrev en artikel med titeln ”Hon sviker det Fadime stod för” där hon riktar kritik mot det hon kallar ”Schymans kålsuparteori: alla män är lika goda – det vill säga onda – kålsupare”. Den kulturella genusordning som vuxit fram i Sverige menar Hirdman ”är något att vara stolt över, trots latenta utbrott av gamla föreställningar som bygger på manlig övermakt. Det är en kultur att föredra framför den syn som ligger bakom dottermord. Skulle vi inte ens kunna stå upp och försvara denna kultur, när Fadime offrade sitt liv för den?” undrar professor Hirdman.

I ljuset av andra utländska kulturer, som t ex den kurdiska, blir bristerna i svensk jämställdhet alltså ”endast latenta utbrott av gamla föreställningar”.

Men dagens genusordning med kvinnorna överrepresenterade i ofrivilliga deltidsarbeten, med lägre löner än männens, är knappast tecken på jämställdhet. Det är inte jämställt att kvinnorna efter ett helt arbetsliv inte kan leva på sina pensioner, inte kan försörja sig på sin lön, inte klarar av de ekonomiska följderna av en skilsmässa och blir inlåsta i lågstatusjobb som ger dem få eller inga avancemangsmöjligheter.

De kvinnor som i störst utsträckning gör att den svenska sysselsättningsstatistiken ser så bra ut jobbar under mycket pressade förhållanden inom den offentliga sektorn, ett arbetsmarknadssegment som kännetecknas av nedskärningar, den högsta andelen sjukskrivningar, utbrändhet, tillfälliga kontrakt och mycket låga löner.

Är det ”kvarlevor och latenta utbrott av gamla föreställningar” i det svenska jämställdhetsparadiset som är orsaken till att mellan 30-40 kvinnor dör varje år av den misshandel och de skador som de åsamkas av sina män eller ex-män? Var finns den avgörande skillnaden mellan hustrumord, sambomord, dottermord? Alla dessa förhållanden började en gång i kärlek.

Är det dessa kvarlevor som får domstolarna att tilldöma vårdnaden om barnen till den fader som har haft ihjäl barnens mor, inte så sällan inför deras ögon? Är det dessa kvarlevor som tvingar kvinnor att röja sin hemliga identitet för att lämna över barnen till den man som misshandlat henne? Är det ovanstående ”svenska” värderingar som Mona Sahlin vill tvinga på invandrarna?

Vad är det som gör att frågor om förtryck och övergrepp hänvisas till “kulturella drag“ hos den invandrade befolkningen och deras barn?

Samtidigt som en svensk överlägsenhet dyker upp som glorifierar den nationella jämställdhetens framgångar – samma jämställdhet som när den diskuteras svenska feminister emellan lämnar mycket kvar att önska.

Det är naturligtvis inte fel att prata om kultur men kultur finns överallt, även i Sverige.

Svenskt patriarkat är också en kulturföreteelse, men det är en stor skillnad mellan att påstå att kultur har betydelse och att använda kulturen som enda förklaring till alla samhällsfenomen inklusive förtryck.

Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld.

Detta godtyckliga kulturreduktionistiska ställningstagande följer ett kolonialistiskt mönster.

Att tro att det finns olika kulturer, en för den inhemska befolkningen och andra för de invandrade befolkningarna är att förneka att invandringen ändrar den kulturella verkligheten i ett samhälle.

Sociologen Paul Gilroy hävdar i sin studie om svart kultur i Storbritannien, att det inte går att förstå någon ”brittiskhet” (britishness) utan denna kultur. Kulturens former ändras, utvecklas, blandas och sprids i historiska processer menar Gilroy.

På samma sätt kan man inte förstå ”svenskhet” utan att ta med invandringen i beräkningen. Både inomeuropeiska och utomeuropeiska invandrare har bott i Sverige sedan flera hundra år tillbaka.

Det vore trångsynt att tro att denna långa och etniskt mångfacetterade närvaro inte satt några som helst spår i de sociala relationer som genomsyrar dagens svenska samhälle.

Den som har en kulturreduktionistisk syn på bland annat kvinnoförtryck erkänner visserligen att invandrade personer finns i Sverige men den enda plats de erbjuds i den föreställda svenska kulturella gemenskapen är som bärare av ”hemlandskulturer”.

Dessa perspektiv utgår inte sällan ifrån det orimliga antagandet att det finns en ”svensk” kultur och olika ”invandrarkulturer” som t ex den kurdiska, den latinamerikanska, den muslimska.

Avståndet mellan dessa föreställda kulturer uttrycks av somliga forskare och debattörer på fullt allvar i termer av ”kulturavstånd”. Detta är ett högst problematiskt begrepp som i internationell och svensk forskning har identifierats som en viktig pelare i kulturrasismen (en form av rasism som åberopar skillnader mellan befolkningsgrupper i termer av kulturella egenskaper, med en retorik som starkt påminner om den biologiska rasismen där skillnaderna förklaras i genetiska termer).

En nyckelfråga att ställa sig är utan tvivel frågan – som litteraturvetaren Stefan Jonsson bland andra väl poängterat – om det verkligen finns något som kan betraktas som en gemensam svenskhet.

Finns det verkligen något som förenar alla ”infödda svenskar” och automatiskt innebär att deras kulturella avstånd till vilken invandrad medborgare som helst är större än det till vilken annan svensk infödd medborgare som helst?

Genusidentiteter, hur vi uppfattar manligt och kvinnligt, är inte något som bara uppstår utan är beroende av platsers historia och de strukturer som format platserna. Så kan vi betrakta Sverige som en plats. Fadimes historia utspelade sig i platsen Sverige, det vill säga på den svenska kulturella arenan (för att inte upprepa förenklingen ”den svenska kulturen”).

I denna specifika historiska och geografiska kontext – Sverige med sin integrationspolitik, sin jämställdhetspolitik, sin arbetsmarknadspolitik – växte Fadime upp. Det var här hon blev dödsoffer för patriarkatet. Det var här konflikten kulminerade för att sluta i detta hemska brott.

Det är här andra Fadime men även många andra Linnéa, Anita, Kerstin med flera löper daglig risk att bli trakasserade, misshandlade eller mördade av sin man, sin före detta sambo, sin far eller någon bror.

Vad som är en del av den så kallade kurdiska kulturen måste vara svårt att fastställa. Om ett mord begås i Sverige av en kurd kan man inte bortse ifrån det faktum att han tillhör en etnisk minoritet som diskrimineras och ställs utanför många delar av samhällets trygghetsnät.

Att leta efter förklaringen eller lösningen på Fadimes mord i ”andra kulturer”, på andra platser, är för att hänvisa till det gamla bibliska ordspråket ”Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”.

En ännu mer ödesdiger konsekvens blir att dörrar stängs för att gemensamt hitta en lösning på det överskuggande problemet – våldet mot kvinnor.

Paulina de los Reyes (docent i ekonomisk historia), Susanne Johansson (PhD i kulturgeografi), Wuokko Knocke (docent i sociologi), Irene Molina (PhD i kulturgeografi), Diana Mulinari (PhD i sociologi)