De unga förtjänar en chans
Vi känner bättre till en amerikansk innerstads slum än de svenska storstädernas ytterområden. Alla gangsterfilmer utspelas på dess hotspots. Det är den osminkade verkligheten som lockar oss torrbollar, som går till jobbet varje morgon.
Den kompromisslösa vardagen skriker efter enkla lösningar. Vad är det som driver ungdomarna i New Yorks eller Chicagos armod?
Hopplösheten förstås.
Detta hävdas eftertryckligen i den amerikanska barnläkarföreningens senaste utgåva av AAP Grand Rounds. Grabbarnas uppgivenhet är dubbelt så stor som tjejernas.
Hopplöshet förvandlas till ett våldsamt beteende. Såsom att bära ett skjutjärn eller skära upp någon. Eller liera sig med ett kriminellt gäng. Eller ta sprit och injicera en fix.
Hopplöshet innebär att dessa ungdomar oftare hoppar i säng. För grabbarna gäller det att få en tjej på smällen, för tjejerna att bli gravida.
Hopplöshet leder till ökad olycksbenägenhet – som att bli bränd, bryta ben eller att bli skuren.
Hopplöshet och för tidig död hör också ihop. Liksom att sakna en livslinje.
För den arme desperadon gäller enbart: risken finns. Extremismens tre KKK heter den. Kriminalitet, Knull och Knark.
Överraskande nog står inte lösningen att finna i en svensk medicinsk tidskrift utan i det kapitalistiska väst. Paradoxalt nog är det i en amerikansk vetenskaplig utgåva som man kan hitta ett radikalt svar på tidens misär.
Over there talar man om att
hitta en hopplöshetens antites. Man uppfattar duglighet och tillvaratagande av livets förmågor som hopplöshetens kontrast. Riktade program som socioetnisk återuppbyggnad eller gruppterapeutiska interventioner är en spännande experimentell inställning till både andlig och materiell misär. Här i landet har vi präktiga läkare och socialarbetare en hel del att lära. Det är bara i Sverige man ser 24-åringar som potentiella psykopater.
Hur länge ska vi se de unga som slumrande Rohypnolbomber färdiga att explodera? Hur länge ska rättspsykiatriker ha ensamrätt på tidens sanningar? Hur länge ska vi negligera vår tids proletärer; de unga som stampar otåligt i förorterna: arbetslösa och odugliga, oförstådda och uppgivna?
Hur länge väntar vår präktiga rättsapparat, innan den bjuds privilegiet att sätta namn på de ungas vrede?
Salomon Schulman
barnläkare