Lokala HBT-aktivister vågade inte träffa Loreen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-05-25
EU-minister Bitgitta Ohlsson (FP): Bakom glittret och glamouren finns Bakus mörka sida
I morgon lördag hålls Eurovision Song Contest i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Bakom glitter, glamour och en i tv-rutan polerad förpackning av evenemanget finns en mörk sida i värdlandet. Regimkritiska bloggar, oberoende journalister och människor som tar strid för frihet fängslas regelbundet av diktaturregimen. Homo, bi- och transpersoner är särskilt utsatta. I veckan skulle den svenska människorättsorganisationen Civil Right Defenders ordna ett möte mellan vår oerhört engagerade svenska Eurovision-stjärna Loreen och lokala HBT-aktivister i Azerbajdzjan. Men ingen aktivist vågade ställa upp på grund av rädsla för repressalier från myndigheternas sida.
Situationen i Azerbajdzjan är inte unik för regionen. Nyligen stoppades en Pride-parad i Ukrainas huvudstad Kiev på grund av våld och svag polisinsats. Arrangörer misshandlades brutalt på plats.
I Ukraina diskuteras nu införandet av förbud mot "propaganda" om homosexualitet det vill säga samma homofoba lagstiftning som redan genomförts i ryska St. Petersburg och liknande den som diskuterats till och från i Litauen.
Varje år granskar HBTQ-organisationen ILGA Europe tillståndet för homo, bi- och transpersoners rättigheter i 40 europeiska länder. De rankar länders lagstiftning utifrån alltifrån adoption, hatbrott, könsbyte, insemination, äktenskap, diskriminering till asyl- och familjepolitik. Läsningen från maj 2012 är både hoppfull och dyster.
Samtidigt som enskilda europeiska länder som Storbritannien, Sverige och Tyskland är förebilder i global kamp för homo, bi- och transpersoners rättigheter, så finns det skamfläckar både inom och utanför EU. EU-länder som Malta, Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Grekland och Italien ligger sorgligt långt ner på ILGA-rankningen. Och i såväl länder med tydliga EU-ambitioner som Turkiet, Serbien och Makedonien eller de som försiktigt närmar sig som Ukraina och Moldavien sker kränkningar av HBT-personers rättigheter.
Vi må tvista hur stor den europeiska unionen kan bli på sikt geografiskt. Min utgångspunkt är att samarbetet alltid ska vara öppet för europeiska demokratier som vill och kan uppfylla EU- medlemskapets krav. Att säkerställa att Pride-parader kan genomföras är ett viktigt stöd för principerna om yttrande- och mötesfrihet samt icke-diskriminering. Dörren till EU ska inte kravlöst stå vidöppen för europeiska länder som konsekvent vägrar att liberalisera sina lagar på HBT-fronten och stoppar Pride-parader. Här behövs både morot och piska. Framsteg ska uppmuntras, men att trampa på minoriteters rättigheter ska få konsekvenser. På samma sätt som ledarskap och handlingskraft krävs för att skapa ordning och reda i EU-länders trassliga ekonomier, så behöver vi samma tryck för respekt av mänskliga rättigheter.
Vi får inte glömma att HBT-personer även i vårt land har förföljts. Fram till 1944 var homosexualitet kriminaliserat och klassificeringen av homosexualitet som en psykisk störning försvann först 1979. Om vi svenskar kan ändra vår syn på homo-, bi- och transpersoner kan andra göra det.
När ett medlemsland grovt bryter mot unionens grundvärden bör EU få rätt att utdöma sanktioner. Kommissionen bör också ta fram ett rankningsystem som visar hur EU-länder lever upp till fördragets värden och stadgan för grundläggande rättigheter.
Att få vara sig själv, välja sin egen identitet och leva sitt liv öppet är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Därför är Pride-parader är ett utmärkt lackmustest för friheten i Europa.
Birgitta Ohlsson