Slopa nolltoleransen mot dopning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-08-05

Debattören: Förbudet ger fördelar till alla som har systematiska dopingprogram

DEBATT. Inför OS i Rio de Janeiro släppte antidopingbyrån WADA en bomb när de rapporterade att Ryssland haft ett statligt sanktionerat dopingprogram i en majoritet av de olympiska grenarna. De senaste årens framsteg inom medicin och protesforskning har varit fantastiska. Sjukdomar som tidigare innebar döden kan botas, svåra funktionsnedsättningar kan återställas. Det finns en stolthet över de tävlandes förstärkta förmåga i Paralympics. Citius, altius, fortius - snabbare, högre, starkare - är dock ett svunnet ideal i OS. Där handlar det om att begränsa förmågan.

Människor har alltid försökt förbättra sina resultat. I Kalla krigets Sovjetunionen tvingades idrottare att ta preparat i jakten på guldmedaljer. I centrum för dopingdebatten står inte så mycket atleternas säkerhet som en syn på att atletens moraliska karaktär förkroppsligas i “den rena idrotten”. Elitidrottaren ska vara en förebild för resten av befolkningen.

Tävlande i OS är inte som oss andra. Deras styrka, koncentration och uthållighet tycks ofta övermänsklig, vilket förklarar publikens intresse. Proffsidrottare väljs ofta ut för sina subtila mutationer; armar som är längre än normalt i proportion till resten av kroppen eller en extrem lungkapacitet. Till de märkvärdiga grundegenskaperna läggs sedan en extrem, rent av hälsofarlig, träning och en idrottsmedicin som tänjer kroppens gränser lika väl som den förebygger skador. Varje rörelse analyseras av datorer för att optimeras. Medaljer kostar pengar, många OS-trupper har t.ex. inte råd att höghöljdsträna för att bilda fler röda blodkroppar som ökar syreupptagningsförmågan.

Koffein, som utökar uthålligheten med 10 procent, fanns tidigare på dopinglistan. Det är svårt att följa vilka preparat som är tillåtna eller förbjudna. WADA genomför enligt tidskriften Wired “förebyggande” tester om de tävlande skulle vara genmodifierade. I dag är genmodifiering allt för svårt och dyrt jämfört med alternativen.

Nolltoleransen mot doping skadar idrotten. Förbudet ger fördelar till dem som har systematiska dopingprogram.

Det kan jämföras med den långa olympiska konflikten sedan baron Coubertins dagar om proffs skulle tillåtas. Amatörismens ideal var inte lika viktigt som att hålla underklassen borta. Underklassen kunde inte ägna sig åt elitidrott om de inte kunde ha den som levebröd. Fast det gick bra för östblocket att skicka sina statsanställda proffs till OS under Kalla kriget, bara de på pappret hade ett annat yrke.

Förbudet mot doping innebär att kvaliteten på preparaten eller dosen inte granskas. Det är ett problem för elitidrotten men även allt mer för de motionärer som vill förbättra sina resultat.

Resten av samhället är alltmer vant vid förbättringar av vardagsförmågor som med ritalin och plastikkirurgi. Övervakningen av data från den egna kroppen blir vanligare när digital health sprider sig i vardagen.

Det är dags att börja tillåta preparat som är säkra nog, vilka kan avgöras av ett experiment rymdentreprenören Peter Diamandis föreslagit: kör en tävling där allt är tillåtet. I ljuset av medicinsk övervakning kan man i det begränsade experimentet bedöma effekterna av genmodifiering med CRISPR/Cas9, återhämtning av skador med steroider, syresättande mikropartiklar i blodet, exoskelett och specialproteser. Det ger ett bra tillfälle för den medicinska forskningen att lära sig mer.

Vi har kunskap om hur vi kan förbättra människans förmåga på ett säkert sätt. Citius, altius, fortius speglar människans inre strävan, låt oss ta parollen på allvar.

Waldemar Ingdahl, författare och debattör